Vem tjänar på oron? Bakom ordet epidemi finns skilda intressen.
I ”Pesten” skapar Albert Camus det klassiska scenariot för en epidemis lömska inledning: en död råtta, en man, en aningslöshet. Smittan smyger sig på och exploderar plötsligt och brutalt.
Häromnatten höll vi andan. Smittskyddsinstitutet testade fem svenska hemvändare från Mexiko för svininfluensa. EU håller krismöte och WHO graderar upp beredskapen för en pandemi. Bilder av munskyddsförsedda människor visualiserar skräcken. I Mexiko uppmanas man hålla ett avstånd på minst 1,8 meter till sina medmänniskor. Oron urholkar själen, stänger offentliga rum och smittar världsekonomin.
Nyss var det fågelinfluensa, för inte så länge sedan sars, dessförinnan galna ko-sjukan och ebola. Varje gång aktiveras samma mediala hotscenario. Fågelinfluensan fick enorma proportioner på världskartor med skuggade smittfält och stiliserade fågelsträck likt missiler på väg mot försvarslöst land.
Mantrat från experter och ambitiösa journalister är återigen samma: frågan är inte om pandemin kommer, utan när. Rituellt får spanska sjukans massdöd status av varningstext.
Frågan är vem som tjänar på oron. Hotbildsentreprenörerna? De medicinska experterna, tamifluproducenterna eller munskyddstillverkarna? Eller kanske vi själva?
De övergripande förklaringarna till en epidemi brukar vara två. Dels smitta som skapad av obalans mellan människa och miljö, dels som närvaro av ett smittämne som sprids från djur till människa eller från människa till människa. Överförda till ett socialt plan blir skillnaden stor. Den första pekar på system, samband och möjlighet till kontroll (till exempel av vatten och sanitet), den andra lyfter fram ett okontrollerbart ordningsstörande fenomen.
Begreppet epidemi används på flera sätt, många metaforiska. Ofta för att nå bestämda mål – kring sexualitet, brottslighet, fetma – och med syfte att klä vissa beteenden i den emotionella skräckdräkt som associeras med ”riktiga” epidemier.
Men talar vi om ”riktiga” epidemier rannsakas också beteenden: syndigt leverne, fel sorts sex, missbruk, ohygien, resande, otillbörlig kontakt med djur. Smittsamma platser pekas ut: ventilationssystem, bussar, bastuklubbar, marknader.
Alla smittscenarier förstärker misstanken att vi lever i en farlig värld. Modernitetens självbild av rationalitet och kontroll avslöjas som icke trovärdig. Några hävdar att ångestsyndromen ökar. Men paradoxalt nog kan oron också göra mer levande. Påminna om oss själva som de ännu rena. Eller om livet som ett hett och bräckligt drama.