I ”Gender and Genius av Christine Battersby” (1994) finns ett kapitel med rubriken ”Geniets genitalier”. Inte oväntat är de manliga, mycket manliga. När Åsa Beckman varit fräck nog att i en recension underkänna Stig Larssons genialitet underkänner hon också hans genitalier, hans virilitet. Det är klart att han blir sur.
Men frågan är viktigare än så. De många kinommentarerna har gällt den frihet till normlöshet som odlats inom kulturvärldens manliga genikult – inte bara av genierna själva utan också av omgivningen som tycks älska dem intill flathet och förstumning.
Men varför, egentligen, måste geniet vara manligt? Sedan antiken har han modellerats på den manliga kroppen. Begreppet kopplades till tanken att vissa individer var i besittning av en gudomlig utvaldhet och inspiration med snudd på dårskap och en särskild manlig alstringskraft. Själva ordet kommer av genius som betyder manlig skyddsande, ett gudomligt väsen. Renässansen tog bilderna av denna gudainspirerade och fertile dåre vidare. Geniet är inte en gud men som en gud. Han är inte en dåre, men som en dåre.
Romantiken exploderade i genikult, en ångestriden halvgud med håret på ända och rätt till impulsgenombrott, excentriska vanor och outtröttlig sexuell energi. (Å andra sidan har det inte självklart var sexigt att vara genialisk. Geniet har förknippats både med sunkig kroppslighet i form av bohemeri, brist på hygien och oattraktiva matvanor och, särskilt det vetenskapliga geniet, med långt driven asketism och okroppslighet.)
Men just i romantikens genibild vilade en paradox. De egenskaper som definierade den konstnärliga skaparkraften – sensibilitet, intuition, instinkt, känsla, fantasi – var också de som definierade det kvinnliga. Genialitetens kön tycktes alltså i själva verket vara kvinnligt. Geniet var inte en kvinna, men som en kvinna.
Samtidigt har kvinnan definierats ut ur genialiteten. Tesen att ett kvinnligt geni var en anomali hade kring förra sekelskiftet högsta vetenskapliga sanktion. Ett välkänt exempel är Sonja Kovalevsky. Genom att vara kvinna och internationellt uppburen matematiker överträdde hon en etablerad könsschablon. Var hon geni var hon ingen kvinna. Var hon kvinna var hon inget geni.
I geniet prisade man alltså kvinnliga kvaliteter hos manliga skapare, men hävdade att kvinnor inte kunde och skulle skapa. Bara män kunde sublimera dårskap och sexuell energi till konst. Simone de Beauvoir ansåg sig inte kunna identifiera ett enda kvinnligt geni. Det finns kvinnor som är galna och kvinnor som är begåvade; ingen har den galenskap i sin begåvning som vi kallar genialitet, skriver hon i ”Det andra könet”. Anaïs Nin såg aggressivt laddad manlig kreativitet som omöjlig att förena med det kvinnliga subjektet och Julia Kristeva måste för att genomföra sitt projekt ”Le génie féminin” (tre delar ägnade Hannah Arendt, Melanie Klein och Colette) påbörja en ny genidefinition.
Frånvaron av framgång för kvinnliga konstnärer, författare och vetenskapsmän har alltså tolkats som frånvaro av förmåga. Men framgång kräver andra förklaringsmodeller: kulturella, sociala och könspolitiska. Kvinnors liv har varit beskurna, liksom förväntningarna, möjligheterna och självbilderna.
Genikulten handlar om kön men också om vårt kluvna förhållande till begreppen normalitet och dårskap. Normaliteten är önskvärd, men bara om den tillåter gränsöverskridningar. Dårskapen är önskvärd, men bara inom bestämda gränser. Ingen vill vara mer dåraktig (eller knappast ens genialisk) än att förbli innesluten i normaliteten. Geniet älskas för att han vågar bryta sönder tvångets bur och röra sig bortom konventionens regelsystem. Men det har varit ett spel med hög risk, och i direkt proportion till den status publiken är villig att ge honom.
I dag då? Trots nyindividualism och nynarcissism är geniet rätt dött. De flesta talar inte om konstnärspersonligheter för att försvara pinsamma bröstpåläggningar, utan om manliga härskartekniker och flottiga sexismer. Geniet har blivit ofarligt och rent av folkligt. Man behöver inte längre heta Newton, Mozart, Einstein, Strindberg eller Picasso för att kallas geni. Det räcker med Larsson.