Bland pockande nyord som skitår och skitdrömmar eller dystra förkortningar som adhd, PTS och kbt hittar jag några mer välklingande diagnoser på vår samtid.
En är scopofili.
Det saknas i det tidiga 1900-talets terminologiska handböcker. Där påträffas i stället motsatsen: scopofobi, en medicinsk term definierad som ’sjuklig fruktan för att bli sedd’. Det scobofobiska står för ångest för att vara utsatt för andras stirrande. I modernitetens genombrott födde den en särskild fobi: torgskräck (agorafobi), rädsla för att gå över öppna platser: ett torg, en bro, en teaterfoajé. Intressant nog påträffas den i var och varannan patientjournal hos samtidens nervläkare.
Scopofili skulle med samma ordlogik betyda (sjuklig) kärlek till att bli sedd. Det passar nästan alltför väl in i analysen av oss själva, det senmoderna djuret infångat av rastlöst begär att synas.
Nu definieras scopofili inte så i de akademiska rummen, utan snarare som begär till att se, en översättning av Freuds ”Schaulust” med dragning mot voyeurism. Och också se-lusten glider behändigt in i vår visualiseringsbesatta tid. Bildmedierna dominerar verklighetsuppfattningen.
I själva verket, skriver Maria Lantz (DN 4/3), har bilden blivit så central att idealet tycks vara att själv ta plats bland bilderna. Att bli bildlik. Inte att vara en bild, men vara som en bild: slät yta utan sprickor. Också erfarenheter och upplevelser positioneras i visuell form och blir som ett vykort, en reklambild, en skräckfilm eller en sunkdokumentär. Kanske kan det kallas den största alienationen: att bara kunna se sig själv utifrån.
Men här finns också något annat, mindre kyligt. Trots att illusionen om kamerans mekaniska objektivitet för länge sedan är avlivad, är den fotografiska bilden oslagbar som sinnebild för det autentiska. Ögat lurar oss att tro att vi vet vad vi ser. Och det vi ser väcker känslor: fascination, fasa, upphetsning. Inte ens tidsavstånd skyddar. Blekta foton tagna genom exempelvis rasbiologins, pornografins eller pedofilins blickar kan ännu hundra år senare utöva ett halvt förbjudet sug.
Rör man sig in på vetenskapens fält är bildfetischismen lika stor. Internetbaserade The Visible Human Project erbjuder en autentisk människokropp (den tillhörde fram till 1993 Joseph Jernigan, en avrättad fånge) scannad, sönderdelad och möjlig att förvandla till interaktiv fullblodsfilm. Privata ultraljudskliniker offererar föräldrabio genom 3D/4D-teknik med fostret i tredimensionella rörliga bilder. Pet- och magnetkamerateknikerna avslöjar kroppens alla lager, från skelettkroppen och ut till den skamliga fettkroppen. I hjärnan visas tankar, känslor, minnen, lögner och sexuella preferenser som vackert infärgade fält. Hjärnscanning vid läkarkontroll eller brottsmisstanke sägs vara på väg in i ögonsamhället.
På så sätt upphöjs själva bilden till penetratör, profet och domare. Givetvis måste man fråga sig vad det är som faktiskt synliggörs. Processer, förändringar, aktiverade eller icke-aktiverade områden i hjärnan, javisst. Men skapar de mening bara för att vi kan se dem?
Frågan är om det inte vore bättre att använda våra scopofila böjelser – inte till att se oss själva i alltmer ultimata skikt – utan till något enklare: Att se andra? Inte se på dem, utan se dem. Även om ögat alltid varit kungen i sinnenas hierarki och förknippats med intellekt och rationalitet, har det samtidigt varit nyckeln till känslor som empati.
För den ambitiösa medborgaren i 1700-talets Europa var förmåga att uppfatta andras lidande centralt. Att se en tiggares sår och bölder skulle vara som att känna samma sår på sin egen kropp. Det var just denna känslans blick som födde dåtidens stora tolerans- och jämlikhetstanke.