Graffiti can’t be stopped.
Inom hiphopkulturen har det tjatats om graffiti sedan dag ett.
Graffiti är killar som inte är rädda för att åka mellan vagnarna eller på taket på pendeln och på tunnelbanan, som snattar i färgaffärer och sniffar lim och springer ifrån polisen och som sedan växer upp och blir grafiska formgivare och gråtmilt minns tillsammans vilka fina tider det var. Om allt går väl.
Jag är väldigt trött på graffiti när jag tänker efter.
Inte minst för att den som konst ofta kan kännas så provocerande omodern och tråkig. Inte minst omodern och tråkig när den nu kommer in i det som brukar kallas de fina salongerna. Jag vill absolut inte ha en dyr ”piece” på väggen av någon tuff och häftig legendarisk målare som man såg upp till när man var liten.
Men visst, det var annorlunda förr.
När man är barn och bor i svenska bostadsområden av bilväg och betong är graffiti fantastiskt, vackert, spännande och löftesrikt. Graffiti förändrar hela ens utblick över en natt. Grått blir rosa, silver, glittrigt. Jag minns vilken oerhörd kränkning det innebar de gånger det hände att målningar togs bort. Det saboterade hela närmiljön.
I dag känns graffiti tråkigt för att det är så mycket nostalgi och signalerar en så övertydlig ungdomstillhörighet.
Jag är trött på det kollektiva killminnet om hur härligt det var att sno målarfärg på byggen och rolla väggar för att sedan måla på dem. Jag är trött på berättelserna om knark och farligheter och hemliga gångar i tunnelbanesystemet och känslan när man såg just sin målning på ett tåg som körde förbi. Men jag är å andra sidan också minst lika trött på ansatsen att göra graffiti till något som inte är farligt, något icke-förbjudet, dyrt och coolt grafiskt uttryck som står för ungdomlighet och urbanitet i evighet och inte får ifrågasättas.
Jag är trött på försöken att koppla bort vandaliseringen från graffitin.
Graffiti är vandalisering, graffiti är farligt och graffiti är provocerande för skattebetalare och vän av ordning. Det är därför den trots sin förutsägbara estetik har potential att vara intressant. Det är intressant att på vissa platser och för vissa människor är vandalisering vackrare än ingen vandalisering. Det är intressant att detta faktum ter sig så främmande för en kulturminister.
Men jag är trött på hiphophistoriker som åker till New York för att se klassiska målningar av Lady Pink och jag är trött på graffiti som hiphopkulturens fjärde element och yada yada yada. Jag är numera också trött på all gatukonst som tar det vidare från graffiti, undantaget byggnationer som konstnärer gör utan tillstånd.
Att graffiti, klotter och vandalisering av tunnelbanevagnar dokumenteras av konstnärliga och/eller kommersiella skäl är absolut ingen ny företeelse i Stockholm. Tvärtom har det gjorts flera gånger, aggressivt, roligt, kommersiellt. Ibland har det uppmärksammats av de entreprenörer som driver kollektivtrafiken, ibland inte. Nu skulle vi säkert inte diskutera fenomenet Nug om det inte vore för drevet mot samtidskonsten i allmänhet och Konstfack i synnerhet. Utan drevet hade det antagligen bara blivit en upprörd artikel i tunnelbanetidningen. Men just när graffitins paradox av att vara ung och samtidigt traditionell blev allt för tydlig så visar sig alltså ett verk med en film föreställande någon som klottrar ner en tunnelbanevagn som ett inslag på en platt-tv alltså vara för mycket. För regeringen är det just nu här gränsen går för konst.
Det var som sagt länge sedan graffiti kändes så farlig. Plötsligt kommer alla stående frågor som graffiti vanligtvis inte reser fram. Som varför förväntas ingen bli provocerad av Lasse Åbergs utsmyckning på tunnelbaneinredningen, eller av hur den permanenta konsten i tunnelbanan underhålls, eller av hur den ursprungliga grafiska profilen byttes ut mot en ny och ful, eller av att stiga in i en sponsrad tunnelbanevagn bombad med reklam för kaffe? Och vad är det som fått ett kulturetablissemang att tro att det här med eventuella lagöverträdelser i samband med tillblivelser av konstverk inte är en del av konsthistorien?
1–0 till grafittin.
Just som den var på väg att dö av gubbighet blev den het igen.