...att leverera exakta förteckningar över vad han tycker.
Bästa filmen, bästa boken, bästa låten.
Alltid är det någon som undrar. Alltid är det någon som arbetar med en definitiv lista med ett pockande behov av att bestämma en gång för alla. Behovet av att komma fram till vilka verk som verkligen är bäst av alla. Så man slipper undra sedan.
Inför decennieskiftet har 00-talets bästa låtar, filmer, teve-
serier med mera rabblats upp under uppvärmningen till den stora listfest som kommer att kulminera om knappt tre månader. Det har skrivits listor på allt från vilken sommarhit som var mest irriterande till vem som hade fulast löshår. Det är nu bråda tider för samlaren, kalenderbitaren, nörden att leverera exakta förteckningar över vad han tycker.
I den nyutkomna katalogboken ”Folkvald kultur” konfronteras en helt annan typ med bästa-listan. Där frågar Helsingborgs Dagblads kulturchef Gunnar Bergdahl 349 riksdagsledamöter och 22 statsråd om deras bästa kulturupplevelser. Största scenupplevelse, bästa bok, största konstupplevelse, bästa film och största musikupplevelse. Och då gäller det alltså inte bara det gångna året eller 00-talet utan hela livet.
Man kan ana en skadeglad förhoppning när människor öppnar den här boken.
Äntligen ska politikernas billiga smak avslöjas. Speciellt inom vänstern finns en idé om en kulturlös höger som varken har koll eller känsla för vad som är bra. Och kanske är den uppfattningen inte helt ogrundad, men å andra sidan är det bland vänsterblockets favoriter som man finner en titel som ”Mitt feta grekiska bröllop”.
Det har sagts att det som utmärker politikerna i ”Folkvald kultur” är att de inte alls utmärker sig, utan tvärtom har samma smak som ”alla andra” och gillar det som är lagom vanligt att gilla. Men jag tycker att mycket här – storslagna operabesök i europeiska operastäder samt typ David Bowie och Bruce Springsteen – faller inom ramarna för en rätt tydligt definierad politikersmak.
Man kan tycka att det är deppigt att Millennium-trilogin är så mångas största läsupplevelse. Eller att det är konstigt att flera nämner när de såg Mona Lisa på riktigt på Louvren som sin största konstupplevelse. Men det som tydligt utmärker politikerna är att de är föreningsmänniskor och folkrörelsemänniskor. De gillar stora saker. De väljer inte ett konstverk under ”största konstupplevelse”, utan ett helt museum. Det är Tate, det är Moma, det är Louvren, det är Louisiana.
Vad gäller musik och teater så är det det amatörmässiga de älskar mest. Antingen har de själva varit med och spelat skolrevyer i sin hembygd eller sett andra göra det och fått vad man kallar ett minne för livet. Till och med skolavslutningskörer och barns musicerande är det allra största. Förutom ”Kristina från Duvemåla”, ”Mamma mia!” och ”Jesus Christ superstar” är det kärleken till spex man kan göra själv som förenar svenska politiker och skär från gräsrötterna upp till statsministerposten. De tycker att musik och scenkonst är bäst med barn och amatörer, lite öppna förskolan-liknande aktiviteter där ”alla kan” och alla ska få vara med.
Där, i själva valen och i deras allmänna ifrågasättande av att rangordna sådant här över huvud taget, skiljer sig majoriteten i ”Folkvald kultur” från de personer som annars brukar svara på sådana här frågor. Svenska politiker är inte så intresserade av att ranka det bästa, och många av dem tycker att alla kan sjunga och spela och göra konst. Vid sidan av den attityden föredrar jag alla gånger besattheten vid att en gång för alla bestämma vad som är bäst.