Karolina Ramqvist: Det farliga med politiska filmer är inte att vara för mycket plakat

Begreppet politisk film är svårt att använda. Å ena sidan kan man tycka att all film är politisk. Att alla budskap är budskap, alla berättelser är ställningstaganden. Å andra sidan menar man med "politisk film" ofta helt enkelt filmer som utspelar sig i maktens centrum.

I mitten av 00-talet talades det mycket om den politiska filmens återkomst. I Hollywood regnade det ner thriller och actionfilmer om politiska skeenden; invasioner, terroraktioner, konspirationer. Filmer där det "politiska" för det mesta var en miljö för det gamla vanliga onda och goda.

Men det som också hände var en sorts mer bokstavligt "politisk" film. Män som Michael Moore och Morgan Spurlock började göra klatschiga samhällsdokumentärer som både lyckades propagera hårt i enskilda politiska sakfrågor och bli hittar på biografer.

2006, under filmfestivalen i Berlin, lär den franska skådespelerskan Isabelle Huppert ha definierat den politiska filmens comeback genom att säga att om filmer tidigare hade gjorts för att få människor att drömma, så gjordes de nu för att få oss att vakna.

Och det är väl en ganska självklar definition av skillnaden mellan politisk film och annan film. Det är också ett uttalande som man kan anta belyser något slags hyfsat gammalt dilemma om konst och politik över huvud taget. Men ett dilemma som man borde komma bort från rätt snart, om man tänker på det.

Regissörer som gör filmer med politiska ärenden tar alltid risken att resultatet blir något annat än en film, att den upphör att fungera som illusion. Men politiskt filmarbete är riskabelt på fler sätt.

När jag såg Lukas Moodyssons "Mammut" tänkte jag lite grand på de risktaganden som regissörer faktiskt gör med politiska filmer, och att det farliga inte är att vara för mycket plakat, utan att vara för sent ute.

Eftersom det tar så lång tid att göra en film måste de som gör dem vara i framkant. Lukas Moodysson har varit det i alla år och hans filmer har varit förhållandevis enkla produktioner som perfekt tajMat debatter och politiska värderingsförskjutningar. Queer i småstaden - check, trafficking - check, kommunikationssamhället som monster - check. Allt i rättan tid. Allt har med större eller mindre tydlighet kilat in sig i en debatt.

När jag ser storproduktionen "Mammut" så önskar jag att det vore, som det står i etuiet till mammutpennan som en av huvudpersonerna får: 2006.

"Mammut "kommer för sent för mig. Frågeställningen är för enkel, för gammal. Jag vet vad Moodysson vill säga och jag sitter på min stol som en inspektör som ser efter hur han ska lyckas säga det. Det kan vara namnet "Death" på ett datorspel, att det i minibaren på lyxhotellet i Bangkok finns personligt syre, att knivarna i köket i våningen i New York är så abnormt många, att barnrummet är så löjligt sprängfyllt med typ fjärilstavlor som man köper i den kända Manhattanbutiken Evolution, vars namn liksom blir ironiskt i förhållande till vad som händer med jorden och människorna i klimathotets tid.

Jag sitter och undrar om Moodysson och hans scenograf liksom jag har funderat på symboliken i det där som man ofta ser i inredningstidningar: att tapetsera ett barnrum med en världskarta. Är det att med postkolonial självklarhet tala om för sitt i-landsbarn att världen är din? Eller är det bara att vara en trevlig förälder som gör fint.

Lukas Moodyssons nya film är utan tvekan politisk och varje detalj skriker i mina öron, men jag är liksom redan vaken. Problemet med filmen som väckarklocka är att den måste så att säga ringa i tid.

Drömma sig bort eller vakna upp. Vad ska en publik göra? Kan man få begära en kombination? Kan man få önska att det ska göras film med ambitioner bortom den typen av döda motsatspar?

Det är lustigt att det var just Isabelle Huppert som sa det. Hon som själv varit med i så många filmer som får en att vakna just genom att drömma sig bort och ingenting annat.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut