Jag har inte varit något särskilt stort fan av Red Hot Chili Peppers, men varje gång jag tittar på min favoritserie ”Californication” tänker jag på dem. Och inte förrän efter femtioelva avsnitt, en dipp och en återförening med serien, har jag fattat varför. Ibland, eller kanske ofta för min del i alla fall, är det de mest uppenbara sambanden som är svåra att få syn på.
Länge tänkte jag att det måste ha att göra med huvudpersonen Hank Moodys monumentala fixering vid sin penis. Red Hot Chili Peppers har alltid verkat vara så fixerade vid sina penisar och i ”Californication”-serien spelar de manliga könsorganen en viktig roll.
Men ”Californication” är ju helt enkelt en låt med Red Hot Chili Peppers. Deras största hit, kanske till och med. Och den handlar om samma sak som serien, nämligen om hur depraverat människor lever i L A. Människor i film-, musik-, medie- och porrbranschen i alla fall. Kanske finns det så kallade vanliga människor i L A också, men dem märker man ingenting av i serien. Förutom på så vis att deras frånvaro i Hollywoodlivets syndighetsfest antyder att de är goda människor med potential att bli lyckliga på riktigt.
Ordet fornication betyder sex utanför äktenskapet och det är väldigt mycket fornication i ”Californication”. Förutom att Hank Moody själv är fixerad vid sin penis verkar alla andra vara det också. Alla vill ha den. Groupies, The Rolling Stone-skribenter, hushållerskor, surfartjejer i mataffären, lärarinnor i Hank Moodys dotters skola, exfruar, exfruars kompisar och så vidare, och i varje avsnitt ställer Hank Moodys tillfälliga sexuella förbindelser till det för honom och hans närstående på ett eller annat sätt.
För närvarande handlar serien om hur Hank Moody följer en gammal rocklegend för att skriva en bok om honom. Om man bara slötittar lite på ett avsnitt kan det verka som att Moody är en total drop-out som bara hänger runt i en stor rockstjärnevilla med muskliga rockmän och deras groupies för att scora knark och sex.
Men det är alltså hans uppdrag. Han jobbar.
Han tar groupiesarna, knarket och rocken som de kommer samtidigt som han försöker författa en rockbiografi och navigera med något slags moral som ledstjärna och gärna på ett gentlemannamässigt sätt förhindra eller peka ut dåligt uppförande bland andra män/penisar. I själva verket är de kvinnor som Hank Moody föreställer sig som offer ofta helt medvetna om på vilka sätt de blir bedragna eller utnyttjade, vilket Hank också brukar upptäcka men sällan dra några egna slutsatser av. Han är irriterande, och ändå älskar man honom. Jag älskar även hans bästa kompis Charlie Runkle som har problem med för tidig utlösning när han hoppar in som stuntkuk i porrfilmen ”Vaginatown” och när han är otrogen med porrstjärnan han är agent för. Och Charlie Runkles fru Marcie som köper knark för alla deras besparingar och rymmer i stället för att åka på rehab.
Det amerikanska teveundret, det som innebar att teveserier blev ”den nya filmen”, mattades av i och med de amerikanska manusförfattarnas stora strejk förra vintern, och serierna blev sämre. Men ”Californication” är bra. ”Californication” är också en självklar del av det mörka tema som många tycker sig ha sett i det där teveundret, med ämnen som död, våld, ytlighet och ensamhet i en värld där man inte kan lita på någon. Och jag förstår frågan om varifrån behovet kommer av allt detta mörker, där inte ens huvudpersonerna lyckas vara riktigt bra människor utan alla är ungefär lika misslyckade som Hank Moody. Men egentligen är det ingen skillnad mot hur amerikanska serier såg ut förr, när de mest skildrade rika släkter på bondgårdar och vingårdar. Alla var onda då också, men skillnaden är att i dag kan de utspela sig i kulturellt viktiga miljöer som det smutsiga L A, och det är mycket roligare.