Det sägs att Twitter hände i helgen. Det insomnade facebookandet övergick i ett nyförälskat twittrande. Men vad var det då som hände?
För egen del addade jag bland andra följande personer:
Stephen Fry och John Cleese och Ashton Kutcher och Demi Moore (redan Twitter-klassiker allihop, redan ganska sågade).
Yoko Ono, Britney Spears, Q-Tip, M C Hammer.
David Lynch och Roger Avary.
Jag tänkte, lite humor, lite hiphop, lite naket, lite ”went shopping in Coral Gables, bought some purses and sunglasses!”, lite poeter från Hollywood.
Ett lagom skafferi av uppdateringar. En lagom packe samlarbilder att byta och fixa med. Dock är det ungefär samma som alla andra har, eftersom det ännu inte är så många som twittrar än, trots allt.
Twitter är en korsning mellan blogger och Facebook, ett socialt verktyg för att ständigt hålla sig uppkopplad. Twitter var svaret när Facebook blev stort och anonymt och fullt av spam. Man skulle kommunicera snabbare och enklare med dem som var ens riktiga vänner i verkligheten.
Men aldrig är det så enkelt.
Snabbt slutade jag bry mig om vad mina vänner hade att säga, och började bara bry mig om kändisarna.
Twitter är en ny marknadsföringskanal för, men också ett led i detroniseringen av, vår tids ikoner. Alla kommer närmare och blir mindre. Men Twitter verkar också vara något så charmigt som en samlingsplats för de lite solkiga karriärerna. Kan man inte bli tillräckligt bra på att vara M C Hammer, artisten, så kan man vara M C Hammer, twittraren. Är man trött på att bara vara den onde krigshetsaren Karl Rove så kan man bli den moderne twittraren Karl Rove. Och är man den alltid ifrågasatta Britney Spears så är det kanske en god idé att bli twittraren Britney Spears. Det verkar också mycket enklare än att bli bloggaren, eftersom det bara handlar om att uppdatera 140 tecken åt gången.
I veckan tackade Britney alla som gjort henne till ”trea på Twitter”. Men lusten att använda Twitter som en fanclub strider mot vad traditionalisterna tycker. De (speciellt en tioåring som skrivit en hyllad uppsättning Twitter-regler) menar att Twitter handlar om det goda samtalet, om på riktigt personliga kontakter och om att alltid följa fler än det antal som följer en själv. Alltså att M C Hammer, som inte följer någon men har 1 348 följare, går bort. Men också Björk som följer en mängd andra – eftersom hon skickar ut automatiserade svar. Även för den som är noga med etiketten blir det fel. Yoko Ono, till exempel, vad får hon ut av mitt twittrande? Varför vill hon följa mig? Det är helt enkelt inte trovärdigt.
Just nu tycker jag mest om David Lynchs väderleksrapporter: ”Here in LA, beautiful blue skies, golden sunshine and a slight breeze. Now 52°F 11°C.” Och Roger Avarys upphackade manusmeningar. Jag gillar till och med när Q-Tip länkar till Earth Wind & Fires ”Mighty Mighty” med kommentaren: ”Did I hear someone say RETWEET!”
Kanske finns det också en trygghet i att de är riktiga Q-Tip, riktiga Roger Avary och riktiga David Lynch. Det mest speciella med kändisarna på Twitter är annars att de ofta är någon helt annan, tidigare okänd men nu tungt twittrande, person. Hugh Jackman med bio-meningen ”I have more talent in my little finger than you do in your whole body” lär till exempel inte alls vara den riktige Hugh Jackman. Och komikern Tina Fey har tagit avstånd från Twitter-kopian av sig själv, hon med samma namn och en hamburgare som profilbild. Sajtens ägare säger att det är emot reglerna att utge sig för att vara någon annan. De ska fundera på åtgärder. Till dess är det fritt fram att registrera sig som vem man vill och börja skriva roliga saker.