I en intervju i The Believer för något år sedan förklarade journalisten, manusförfattaren och producenten David Simon sina teveseriers framgångar med att om en serie som utspelar sig i en speciell miljö är så trovärdig att de redan invigda i den miljön följer den så kommer alla andra också att göra det. Lyckas man övertyga den lilla svåra publiken så kommer den stora efter.
David Simon ligger bakom serier som ”The corner” och ”The wire”, om knarkmisär och gängliv i amerikanska städer. När hans senaste, ”Generation Kill”, kom hette det att ”The wire goes Bagdad”. ”Generation Kill” är på samma sätt som ”The wire” byggd på journalistik; en uppmärksammad reportagebok med samma namn, av Rolling Stone-reportern Evan Wright, som i början av invasionen i Irak låg inbäddad med den bataljon som skildras i serien. ”Generation Kill” återskapar allt Wright noterade, från förtroendekriser i bataljonen till dialoger om avföringskonsistens och hur ett foto av hans egen flickvän cirkulerar som lyxporr bland soldaterna.
I serien spelas Evan Wright av Lee Tergesen i en för Rolling Stone-journalister genomtypisk Superflytröja. Alla ”karaktärer” bär sina verkliga förlagors namn och allt presenteras i enlighet med den förkrossande mäktiga verklighetstrend som präglat hela 00-talets populärkultur. Allt är, som det heter, äkta. Det ständiga etnofierandet av varandra och den som jag inbillar mig typiska blandningen av könsord och överkorrekt militärspråk.
Repliker som: ”Women will always cost, but marriage is the most expensive way to go.” Eller: ”Religion is gay.”
I Sveriges Television har ”Generation Kill”, med Alexander Skarsgård som sergeant Brad Colbert, samma besynnerliga sändningstid som ”The wire” hade och man kan anta att dess popularitet kommer att stiga lika långsamt på grund av det. Men kanske inte bara därför. Både ”The wire” och ”The corner” var lite jobbiga att se i början, men ”Generation Kill” är faktiskt ännu jobbigare.
För att maximera realismen och avvärja kritik från den armé av potentiella ”haters” som just den amerikanska armén skulle kunna utgöra engagerade man riktiga marinkårssoldater i inspelningarna. Det osäkra var bara hur publiken skulle orka med resultatet: ”Can America handle the truth?” skrev Dan Lamothe i Marine Corps Times – ”Your online source for everything marine” – i en artikel om kårens inblandning i produktionen.
Det är på gränsen.
Vilka krigsdramer orkar man med och varför? Den stora publiken slickar i sig skildringar av Vietnamkriget, andra världskriget och Förintelsen, men upptäcker kanske att Irak är lite svårsmält. Mina egna känslor är av blandad karaktär när jag märker hur invasionen i Irak sakta men säkert förvandlas till en favoritserie, komplett med blodiga gator i Nasiriya och barn som dör och dör och dör.
Den oundvikliga frågan är också hur man toppar det här? Folkmordet i Rwanda? En serie om pedofiler? Eller kanske våldtäkterna i Kongo?
Kanske är ”Generation Kill” den sista sucken i de stora krigsberättelserna. 00-talet kan mycket väl vara det sista decennium som lämnar efter sig sådana här skildringar över huvud taget. De moderna krigen handlar inte om människor utan om maskiner. Robotar utrustade med samma maskingevär som Brad, Person och Iceman har, men oförmögna att förolämpa varandra på ett underhållande sätt eller försöka känna sig bättre genom att ge ris och choklad till små flickor i byar som strax ska bombas. Sådant som just nu är den bästa tevedramatiken.