"I hated the 90-ies", säger Mickey Rourke i filmen "The wrestler". "The 90-ies fuckin' sucked!"
Jag antar att han tyckte bättre om 80-talet. På 80-talet var han kung.
Jag tänker bara på 80-talet när jag tänker på wrestling. När wrestling kommer på tal, alltså. Och anledningen är den här för tillfället hajpade filmen.
Jag tänker på mellanstadiet. Commodore 64, Kiss, BMX-cyklar, 2 Live Crew. Våldsam pojkKultur som alltid var coolast. Det förvånar mig lite att wrestling finns i verkligheten, och inte bara där och då. Men tydligen.
Mickey Rourkes rollfigur Randy "The Ram" Robinson i Darren Aronofskys film "The wrestler" är en gammal wrestlinglegend som blev actionfigur och idol på 80-talet. "The wrestler", som har svensk premiär i februari, handlar om hur en sådan man ska kunna leva vidare med sitt långa blonderade hår i vår tid, i ett samhälle utan skydd för ensamma och fattiga.
Det handlar om hur tiden rinner i väg och vad den gör med människor. Om det patetiska i en man som försöker vara som han var för tjugo år sedan, eller en kvinna som försöker vara som hon var för tio år sedan. Hur de fluffar och duttar och piffar och hoppas på att lyckas väcka samma känslor som de väckte förr.
Wrestlingproffset Ram och stripteaseproffset Pam, som han är förälskad i, har det gemensamt att de är has-beens, fördettingar, som får allt svårare att marknadsföra sina kroppar. Hon på strippklubben, han på wrestlingarenan.
Kroppen i "The wrestler" är ett arbetsverktyg och ett slagfält. Den piercas, sminkas, tatueras och täcks in i en kroppsnätstrumpa. Den perforeras med hormonsprutor för att musklerna ska svälla, den sprejas med tan-in-a-can för att se solkysst ut, den snittas i smyg på arenan för att fajten ska verka blodig. Den skadas med häftpistol och rakblad, den mosas, kastas och sparkas. Som de små gubbarna på datorskärmen med dålig grafik flyger upp och ner och studsar mot repen eller mot en hård stövel. Och reser sig.
När Pam säger att wrestling är fejk visar Ram sina ärr. En biceps har klyvts mitt itu, ett nyckelben har brutits av.
80-talsstjärnan Mickey Rourke som spelar Ram är också en fördetting som kämpat med sin comeback (och dessutom försökte bli boxningsproffs ett tag). Hårdrocksbandet Guns n'Roses, som Ram älskar, är också fördettingar som kämpat med sin comeback. Och rätta mig om jag har fel, men wrestling måste väl också vara en fördetting i underhållningsvåldsvärlden?
Kampen mot tiden är ett tema som kommer att synas i fler filmer i år. Och "The wrestler" skulle mycket väl kunna adopteras av alla som tycker att tiden går för fort och att moderniteten är åt helvete. Bli ett ledmotiv för den nygamla kritiken mot kapitalismens avigsidor. Inte så att den skildrar den nya gröna vågen eller på något sätt glorifierar livet utanför det vardagsekonomiska ekorrhjulet. Men för att den gör en utdragen och rätt så utsökt dramatik av kroppens uthållighet och ömtålighet i klassamhällets kapitalistiska system, på ett förutsägbart, men samtidigt tidsenligt sätt. Det handlar om kapitalismens övertag på människan och dess förnedring av människokroppar som aldrig kan vinna mot tiden.
Alla som arbetar betalar förstås med sina kroppar i olika grad, men Ram och Pam gör det så uppenbart, och det som skiljer "The wrestler" från vilken som helst av klassiska feel bad-rullar om det hårda arbetslivets villkor är att här är det upplevelseindustrin som är arenan för förnedringen snarare än till exempel verkstadsindustrin. Rams och Pams produktionsmedel åldras, värker, slutar fungera, upphör att betinga ett värde och det är omöjligt för dem att stå sig i konkurrensen av nya människokroppar som poppar upp hela tiden, precis lagom mogna. De kan aldrig komma tillbaka.