När vanliga människor klantar sig är det för det mesta glömt nästa dag men när kändisar gör det sparas misstagen för evigt i arkiven. Som när Christina Aguilera frågar var Cannesfestivalen hålls i år eller när Bruce Willis råkar glömma bort att han visst skulle ge en miljon silverdollar till den som dödade Abu Musab az-Zarqawi.
En person som gjort det till sin uppgift att katalogisera den här typen av idiotier är Marina Hyde. I sin bok ”Celebrity. How Entertainers Took Over the World and Why We Need an Exit Strategy”, med en hund liknande Paris Hiltons på omslaget, argumenterar Hyde för att Hollywoodskådespelare, artister och celebriteter i största allmänhet håller på att ta över världen. Och förstöra den.
Marina Hyde har en ”Lost in Showbiz”-kolumn om kändisskvaller i den ansedda engelska tidningen The Guardian (och en om sport och en om politik också). The Guardian sägs ofta vara en tidning som anser sig för fin för kändisjournalistik men som i och med Hyde nu blivit bäst i genren. Marina Hyde har hyllats för att hon visar de mest inbitna och snobbiga läsarna hur mycket roligt de missar genom att inte intressera sig för skvallerspalter.
Hon berättar om den kvinna som av misstag stormades av ”sublebreties” i den snabbt nedlagda låtsaspolisdokusåpan ”Armed & Famous” en kväll när hon satt hemma i soffan och tittade på tv och efteråt var så chockskadad att hon när hon väl fick hjälp inte kunde få fram något mer än att ”Latoya Jackson och Jack Osbourne var inblandade”.
Hon citerar LA-larmcentralens blaserade ton när den före detta ”Dallas”-stjärnan Victoria Principals husa ringer 911 och säger att Victoria Principal håller på och försöker ta livet av henne: ”Ja, ja, okej, Victoria Principal försöker döda sin städerska. Okej, vi kommer.”
Hon skriver spoof-dagboken ”A peek at the diary of …” som fått sir Elton John att försöka stämma henne för ärekränkning och förtal, med det resultatet att han av rättsväsendet fick förklarat för sig att det finns något som heter ironi.
När hennes texter blir bok lämnar Hyde sitt brittiska perspektiv för ett mer globalt, det vill säga amerikanskt. Det har irriterat många läsare i England men är ganska bra för oss som inte känner till Kerry Katona och brittiska ”Big brother”-stjärnor som oroar sig för att ha åkt på svininfluensan.
Mest fokus lägger Marina Hyde på att häckla Hollywoodstjärnors politiska aktivism. Som Angelina Jolie vars slagord ”Know your rights” (som hon har intatuerade i nacken) inte rimmar speciellt väl med hur hon såg till att stänga Namibia för journalister för att hon skulle kunna föda där. Eller Richard Gere vars buddistiska ödmjukhet inte verkar så konsekvent i förhållande till hans sätt att säga att han talar ”för hela världen” när han till exempel påminner befolkningen i Palestina att rösta i valet. Eller Jude Law som när han kom tillbaka från eget uppdrag i Afghanistan förklarade att han inte kunnat sätta sig ner och snacka med talibanerna men trodde att hans ståndpunkter nått fram till dem ändå.
Do good-kändisarna är så tacksamma offer.
När de går in i sina politiskt korrekta rum för att slå in öppna retoriska dörrar och sätta ljus på en fråga på det där sättet som bara människor som är berömda för ”Pretty woman” och ”Tomb raider”-filmerna tycks kunna göra, så är det som att rådgivare och pr-konsulter slutar jobba. Tanken tycks vara att bara kändisarna engagerar sig så räcker det. Vad de sedan säger när de gör det är inte så viktigt.
Marina Hyde kritiseras ofta för att parasitera på kändisarna och göra sig till en del i deras näringskedja. Men alla förlåter henne i slutändan för att hon skriver så bra. Där mångas enda rädsla är att hon därför själv kommer att bli världsberömd och därmed idiot.