Karolina Ramqvist: Ska allting vara ”Thelma och Louise” och svanmärkt feministiskt, så att man vet från början vad man ska tycka?
Jag har aldrig tidigare vågat se skräckfilm på bio, men efter debatten om Lars von Triers kvinnohat blev jag tvungen att gå och se ”Antichrist”. Jag kunde inte låta bli. Den var ett myggbett som det måste klias på, en sårskorpa som skulle pillas upp.
I den danska tidskriften Forum skriver Elisabeth MØller Jensen att hon blev tvungen att gå och se filmen efter att en känd feminist hyllat den i en recension. MØller Jensen klarade inte att se scenen när Hon, spelad av Charlotte Gainsbourg, klipper av sin klitoris med en sax, men när Hon på slutet blir strypt av sin man hade Elisabeth MØller Jensen fattat att filmen bara var rent och skärt kvinnohat och var helt iskall. Hon satt bara och genusanalyserade.
MØller Jensens artikel liknar den av Maria Sveland och Katarina Wennstam, båda författare till uppmärksammade böcker om ojämställdhet och mäns våld mot kvinnor, i DN (28/7). De kallar Lars von Trier för en tragisk och sjuk kvinnohatare. De menar också att den där strypscenen är rena porren.
Att feminister talar om och opponerar sig mot hur kvinnor porträtteras på film är inget nytt. Kvinnor som jagas, plågas och stympas är klassisk biounderhållning. Katarina Wennstam och Maria Sveland undrar om vi är så vana vid att se kvinnor som straffas, skymfas, dödas, våldtas att vi inte längre ser hur genomsyrad filmen och teatern är av bilden av kvinnan som offer. Så kan det nog vara. Hur inarbetat temat är märks i alla fall på den panik som utbryter när könsrollerna någon enstaka gång är omvända och det börjar sägas att det är hemskt med våld på film.
Så vad betyder det att också en filmare som Lars von Trier ägnar sig åt att förnedra kvinnor i sina filmer? Det skulle vara härligt att läsa en feministisk analys med lite mer nyfikenhet inför svaret på den frågan. I stället får man en kritik som verkar utgå från att en kvinna i en film alltid är en allegori över Kvinnan.
Feministiska forskare har visat hur idéer om konstnärlig frihet och kvalitet kan upprätthålla könsförtryck inom konsten. Feminister har också plockat isär Hollywoodfilmer och Dramatendramer och visat hur kvinnor porträtteras. Allt det här har också varit viktigt. Men man kan inte bara diskutera till exempel en film ur ideologiska perspektiv. Men man måste också kunna tala om till exempel genrer, som att ”Antichrist” är en skräckfilm och inte ett relationsdrama. Man måste kunna få påpeka att Lars von Trier är en regissör och inte en samhällsdebattör. Men den som gör det riskerar att bli utstraffad med hänvisning till att man gömmer en djup sexism bakom sitt snack om konst. Eller?
Von Trier har sagt att han funderat på att gå ut med ett pressmeddelande och säga rakt ut att han hatar kvinnor. Och det vore kanske bra, för problemet är ju: Hur ska man kunna vara säker?
Frågan som hänger kvar blir vilka filmer man vill se och vilken sorts kvinnoporträtt man vill ha. Om nu inte kvinnor bara ska vara platta på film, hur ska de då vara? Ska allting vara ”Thelma och Louise” och svanmärkt feministiskt, så att man vet från början vad man ska tycka?
Det är konstigt att det är Hon i ”Antichrist” som blivit ett problem för feminister i flera olika länder. Det är svårt att bara se henne som ett offer. Speciellt när hon borrar ett hål i sin mans ben, stoppar in sitt pekfinger i hålet och sedan skruvar fast en slipsten vid benet. Hon misshandlar honom med vedträn och jagar in honom i rävgryt. Och jag tycker inte att man blir direkt kåt av det, men det är en stor lättnad när hennes man äntligen stryper henne. Ganska obehagligt, men helt klart värt det så här i efterhand.