Först var det Debbie Harry, sedan Cyndi Lauper och nu Grace Jones. Det är artister som alla är fantastiska och efterlängtansvärda, men som vid tiden för sina comebacker känns så estetiskt korrekta att man inte vet vart man ska ta vägen. Det är någon sorts leda som slår ner och drabbar allt.
Det var roligt att vakna en morgon och förstå att det som saknades var "Money changes everything" från Cyndi Laupers största album. Eller Grace Jones "Pull up to the bumper". Men när artisterna själva dyker upp igen några år före pension med en lansering av nya och piggt producerade låtar är den där känslan av hur perfekt detta passar in i allt annat just nu inte lika härlig. Och detta är då inte så ofta själva den nya musiken utan snarare tanken på det som artisten en gång var.
När en svensk tidning gör en modefotografering inspirerad av Grace Jones är det så rätt att det blir fel. Bilden av henne är så hipp att man inte vet vad man ska ha den till.
Hon skapade den tillsammans med den franska fotografen Jean-Paul Goude, som hon också fick barn med. De knådade ihop en omänsklig androgyn med rakbladsvassa klippningar och knivskarpa axlar. I en intervju i Mojo berättar hon att looken var designad för att "skrämma män". Den var ett uppror mot hennes kristna uppfostran där kvinnor alltid placerades längst ner i hierarkierna.
Sly Dunbar har förklarat hur han och Robbie Shakespeare spelade in rytmspåret till hennes "Warm leatherette" med en stor bild av henne på väggen i studion, för att göra musiken som ett soundtrack till hennes look. Musik och utseende som ett och samma. Och nu kommer albumet "Hurricane" samtidigt med de markerade axlarna på H & M.
För många är Grace Jones en utopi. Det finns ett foto av henne som togs i Sverige efter att hon hade spelat May Day i Bondfilmen "Levande måltavla" 1985. På bilden står hennes dåvarande pojkvän, den svenska actionskådisen Dolph Lundgren, naken mot en måltavla med henne framför sig. Han håller om henne. Hon står med ryggen mot kameran och vrider huvudet mot den. Hon ser kort och rädd ut och han ser stark och beskyddande ut. Samtidigt ser man att han använder hennes kropp för att skydda sin egen.
Annars såg Grace Jones alltid ut som den starkaste bredvid sina skandinaviska kroppsbyggarmän. Hon gick över gränserna för genus och etnicitet och korsade primitivt med modernt och manligt med kvinnligt. Hon var en transformer. Trots att modellande för henne var ett extraknäck blev hon en stilikon och ett levande konstverk. Hon lät sin kropp fotograferas av Andy Warhol, målas av Keith Haring, och beskådas naken av alla på hennes konserter eller på New Yorks klubbar (som Dolph Lundgren pratade generöst om i sitt sommarprogram tidigare i år).
För inte så länge sedan beundrade jag några av de snyggaste skivomslagen. När jag ser dem nu känns det redan som om all magi sugits ur dem. Och då har jag inte ens hunnit lyssna på den nya skivan.
Grace Jones känns tillrättalagd och det måste vara en historisk känsla. Det är som när Debbie Harry var med i filmen "Spun" och var så hårt typecastad att hon kändes ungefär lika rock som en JC-reklam.
Det är så sorgligt när allt i ett slag blir lite mindre magiskt och mycket mindre vackert. Det är så sorgligt att ingen står utanför tiden, inte ens Grace Jones, som säger att hon gör det, som svar på frågan om hon är rädd för att förknippas med 80-talet. Tiden drar in henne, kopierar, paketerar och säljer på H & M.
Det är inget fel med det, men det är verkligen inte magiskt. Det är inte skräckinjagande eller utomjordiskt. Det är inget av det som Grace Jones alltid har varit känd för att vara.
Kanske skulle det vara dumt att tacka nej till en comeback bara för att bevara det magiska minnet av en artist. Visst har Grace Jones nya skiva en plats på jorden och visst är den säkert också helt okej och absolut värd att lyssna på. Men det känns inte spännande.