Året var 1978. Jag var nybliven föreståndare för den praktisk-teologiska övningskursen vid Lunds universitet. Två studenter knackade på: ”Vi är kristna och vi är homosexuella. Vi vill möta de blivande prästerna och samtala med dem om vår plats i kyrkan.”
Sedan dess har frågan om min kyrkas förhållningssätt till sina homosexuella medlemmar varit en utmaning i alla de ledningsuppdrag jag haft i Svenska kyrkan. Jag kan knappast hålla med dem som säger att det gått för fort. I torsdags sattes ett slags punkt. Min kyrka bejakade i konsekvens med alla tidigare tagna beslut en äktenskapssyn som inte gjorde skillnad.

Varför har frågan varit en utmaning? Därför att ett förändrat förhållningssätt skulle betyda brott mot tradition och risk för utfrysning i ekumeniska sammanhang. Därför att tolkningskonflikter ofta upplevs sårande och kan bli splittrande. Men frågeställningen ändrade för mig snart inriktning, från vilka argument som behövs för att bryta traditionen till vilka argument som kan vara starka nog att inte inkludera tidigare exkluderade människor som vill vara med.

”Vad hindrar att jag blir döpt?” löd frågan redan i Nya testamentet (Apg 8). Och på den vägen visade sig för mig argument efter argument inte vara starkt nog att utestänga.
En av mina första teologiska mentorer under några år i Sydöstasien på 1970-talet skrev en bok om ”Waterbuffalo Theology”. Budskapet var, att var och en måste, som vattenbuffeln, gräva i sin egen mylla och göra teologi där. Alltså måste Svenska kyrkan vara kyrka i Sverige i just vår kultur, i vår tid och med den kunskap vi fått del av. Att andra kyrkor under andra kulturella förhållanden svarar annorlunda på likartade frågeställningar är kanske inte så märkligt. Att de skulle kunna inlägga veto mot Svenska kyrkans vägval skulle däremot ha varit märkligt.

För den som har en hermeneutisk grundförståelse är Uppenbarelse och Tradition inte tidlösa sanningar utan intuitivt grundad erfarenhet och ett tolkningssammanhang som ger förförståelse men inga slutliga svar. Vi vet att ”äktenskap” alltid betytt olika saker i olika tider och kulturer. Det betyder att när bibeltexter talar om ”äktenskap” så betyder det inte samma sak som när vi gör det.

För att ta ett exempel från vigselordningen: när Jesus citerar Första Moseboken att ”de två ska bli ett” (Matt 19) som svar på en fråga om skilsmässa, en ekonomisk katastrof för en kvinna på Jesu tid, så är det troligen mera fråga om att vara ”ett” i en hushållsgemenskap än i den kärlekens enhet vi tolkar in i bibelordet i dag. Ord och begrepp får ständigt nya tolkningar utifrån nya situationer.

Om vi genom historien ser en förskjutning i äktenskapsförståelsen från fortplantning och arv till kärlek och ömsesidighet, så måste förr eller senare könsfrågan bli underordnad. Att hänvisa till ”skapelsegivna” ordningar som inte påverkas av historiska sammanhang är inget starkt argument. Och att hänvisa till något ”skapelsegivet” utan att ta hänsyn till hur naturen faktiskt ser ut i sin fantastiska variationsrikedom är det inte heller.

Barn har i alla tider varit beroende av vuxnas omhändertagande. Men det har alls inte alltid handlat om de biologiska föräldrarna som åtagit sig denna grundläggande uppgift. Det är knappast djärvt att anta att tillitsfull intimitet i barnens uppväxtmiljö är viktigare än ”könskomplementär” biologi.

Traditionsbrott är smärtsamma. De inträffar. De går inte att undvika. En tradition förändras inte av sig själv. Det sker i mötet med nya förhållanden som inte tidigare beaktats eller integrerats. Inom traditionen kan det därför upplevas som om initiativet till förändring kommer ”utifrån”, som om det är något ”främmande” som vill påverka.

Det samhälle där kyrkan finns är inte opåverkat av kyrkans traditioner. Kanske är ett initiativ från samhället i själva verket en konsekvens av kyrkans tidigare påverkan? Därtill kommer att kyrkan alltid trott på en Gud som är större än kyrkan och som vill uppbrott och rörelse.