Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Krönikor

Även ”realister” måste ta moraliskt ansvar

De före detta liberalerna på Expressen och GP har agerat själva ideologibegreppets dödgrävare, skriver Kristina Lindquist.

Två saker har blivit tydliga i efterspelet till Mattias Hagbergs artikelserie om glidningen på liberala ledarsidor. Det ena är att liberalismens ställning som symbolisk överideologi fortfarande är så stark att det är en förolämpning i sig att inte vara liberal. Varför skulle debattörer annars twittra om "karaktärsmord" och ”häxprocesser”?

Det andra är att de före detta liberalerna på Expressen och GP inte har bytt ideologi så mycket som de har agerat själva ideologibegreppets dödgrävare. För hur försvarar de sig egentligen?

Läs även: Så dör det liberala arvet i Göteborg - Del ett i Mattias Hagbergs serie om ledarsidorna och liberalismen

”Ni måste förlåta oss för att vi hade rätt i flyktingfrågan” skriver Expressens Anna Dahlberg, som om detta var en fråga med ett empiriskt facit. Själva jämförelsen med 2010 förutsätter enligt henne ”att situationen i Sverige och i omvärlden ser ungefär likadan ut vid de valda tidpunkterna”. Alice Teodorescu är inne på samma linje. ”Alltfler har börjat ifrågasätta varför politikerna agerar först när katastrofen blivit ett faktum”, skriver hon och använder klimathotet som en smakfull metafor för flyktingmottagande.

Världen faller, och vi med den.

För det är ju vad som anförs här: Det finns inga politiska värderingar, det finns bara verklighet och anpassning. “Those are my principles, and if you don't like them... I have others”, som Groucho Marx uttryckte saken. Det är som att vara motståndare tills dödsstraff tills det dyker upp en riktigt vidrig mördare. Eller som att stå för en generös migrationspolitik tills Aleppo har blivit en grushög i "total mänsklig härdsmälta", som FN bedömde läget häromdagen.

Hon kan på ett elegant sätt framställa sig själv både som bakbunden av ”verkligheten” – och uttolkare av dess allsmäktiga kraft.

Det centrala här är helt enkelt inte ledarsidornas ideologiska kantring, utan att Dahlberg och Teodorescu låtsas som att de inte gör ett ideologiskt val. "Den stora skiljelinjen går inte mellan liberaler och konservativa, utan mellan idealister och realister", skrev Anna Dahlberg redan förra sommaren.

Det är lätt att förstå lockelsen. Realisten står ju bara för helt opolitiska självklarheter och behöver inte ta något moraliskt ansvar för dem. Hon kan på ett elegant sätt framställa sig själv både som bakbunden av ”verkligheten” – och uttolkare av dess allsmäktiga kraft. Som bonus kan de som går emot denna "enda vägens politik" avfärdas som naiva gråterskor.

Läs även: Ständigt krisläge på Expressens ledarsida — Del två i Mattias Hagbergs serie om ledarsidorna och liberalismen

Häromdagen lyfte Svenska Dagbladets Per Gudmundsson (en skribent som, låt oss säga, hållit en rätt stabil linje i relation till migranter och deras villkor) frågan om ”asylaktivismen” på Migrationsverket. Vilken aktivism? Jo, anställda tycks ha jobbat på högvarv mitt i semestertider för att hinna avgöra så många ärenden som möjligt – det vill säga innan det svalkande svenska andrummet trädde i kraft.

Det intressanta med Gudmundsons inlägg om handläggare som ”pumpade ut hundratals" permanenta uppehållstillstånd (helt enligt regelboken, märk väl) är att det saknar slutsatser. Så självklar är berättelsen om den hycklande humanismen att en ledarskribent inte längre behöver argumentera ideologiskt. Han kan bara lägga ner en bit verklighet på bordet och låta det outtalade work its magic.

Den som faktiskt vill värdera det som skett kommer naturligtvis att komma fram till olika saker beroende på människosyn och ideologisk hemvist.

Här är ett sätt: Ett gäng handläggare ställs inför nya regler. Som goda byråkrater köper de självklart den nya ordningen, men de ser också att det finns något annat där: En öppning som ropar deras namn. Ett handlingsutrymme. En ficka i tiden där det är möjligt att välja sin mänsklighet inför andra människors öde. Det finns ett val.

Det valet är också vårt – och det är djupt politiskt. Vilka krumbukter vår tids självutnämnda realister än försöker sig på.

Läs även: Isobel Hadley-Kamptz: Korten blandas bort i debatten om liberalismen

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.