Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Kristofer Ahlström: Man vet att läsningen är illa ute när den har blivit en hjärtefråga för hipsters

Det inåtvända och grubblande har istället blivit utåtriktat och kaxigt.

Vid dvd-hyllan står en hipster, uppfylld av den neurotiska energi som bara härbärgeras av just hipsters som inte kan bärga sig innan de får avslöja sin senaste upptäckt. Tjackbabbligt entusiastiskt, och lite för högljutt, berättar han för sin vän om det nya steget i hans personliga utveckling: han ska tatuera in sin favoritromans ISBN-nummer på underarmen.

Hipsterns hipsterkompis nickar så ivrigt att örhänget dansar mot käklinjen. Han berättar om ett reportage han läst i The Paris Review nyligen, ett uppslag med litteraturanknutna färgkartor: Graham Greene representerade en mossgrön nyans.

Framme vid kassadisken i samma butik, bland allt annat populärkulturellt gods, hittar jag kaffemuggar, tygpåsar, kylskåpsmagneter och solstolar tryckta med finsmakarförlaget Penguins flottaste titlar: ”Förföljd av kärlek”, ”Bonjour tristesse”, ”Ett eget rum”.

Det finns ironi här: merchandise som visar att man läser har enormt mycket bredare vinstmarginal än själva böckerna. Så varorna och prylarna om att man är läskunnig, att man fattar litteraturens alla blinkningar och vinkar, tränger undan böckerna på hyllorna.

Man vet att läsningen är illa ute när den har blivit en accessoar och hjärtefråga för hipsters.

Tänker jag först.

Men så åker jag till mitt förlag. Det är ett anrikt förlag, min agent har berättat att i källarvalven och gångarna under huset ligger tiggarbrev inlåsta som August Stridberg skrev till sin förläggare och bad om tidigare förskott. Ändå är det samtidens eko, snarare än historiens vingslag, som gör sig påmint. På receptionsdisken ligger nämligen en bunt lappar travade, och på lapparna står det skrivet, ”Jag läser faktiskt!”

Faktiskt. Och så ett utropstecken.

Lapparna ingår i något slags initiativ för att sprida läslust, men sättet de är formulerade på säger desto mer. Helt empiriskt slår jag fast att läsning har blivit ett statement. Att vara läsintresserad har blivit så demonstrativt att det går att tolka som något slags passiv-aggressivt skryt.

Jag bläddrar bland lapparna och plockar till slut med mig en. Min ryggmärgsreaktion är att jag läser ju – faktiskt – och det måste jag visa. Världen måste få veta. Som något emblematiskt.

I sig är det en naturlig utveckling: enligt senaste biblioteksrapporten har sedan 2009 sammanlagt 92 folkbiblioteksfilialer stängts. Enligt litteraturutredningen klarar 25 procent av pojkarna i nionde klass inte av att med lätthet läsa en enkel text. Böcker skickas som inredningsdetaljer i modulerna på Ikeavaruhus eftersom antikvariaten bågnar under de litteraturvolymer som inte går att sälja.

När ingen längre läser höjs alltså statusen för de som – faktiskt – gör det. I takt med att litteratur marginaliseras blir den paradoxalt nog hipp. Värde ökar i bristen på tillgång.

Läsningen som något inåtvänt och grubblande har blivit utåtriktat och kaxigt. Lite påminner det om den mem som viralvalsade runt i sociala medier nyligen: regissören John Waters citat: ”Om du går hem med personer som inte äger några böcker, ligg inte med dem! Vi måste göra böcker sexiga igen!”

Den här planerade utarmningen av den ickeläsande befolkningen är tänkvärd, och jag myser åt tanken på hur stridslystnaden accelererar in i en omvänd ”Fahrenheit 451”-framtid. Fortfarande som dystopi, givetvis, men istället för en myndighet som arrar bokbål tränger de sig in i folks hem och pressar in obläddrade ex av ”Din tjänare hör” i bokhyllorna. Nu läser du. Faktiskt!