Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Kristofer Ahlström: Vad är det som händer med män i grupp?

Fans till klubben Lazio i Italien attackerar polisen efter ett derby mot Roma i somras. I fotbollsklacken odlas en hypermaskulin kultur.
Fans till klubben Lazio i Italien attackerar polisen efter ett derby mot Roma i somras. I fotbollsklacken odlas en hypermaskulin kultur. Foto: Stefano Montesi Corbis

Krönika. Moderna män, men samma men. I dag är det internationella mansdagen och DN:s Kristofer Ahlström skriver om varför det tar sådan tid att förändra mansrollen.

De flesta har sett tv-bilderna: den medvetslöse Hammarbyspelaren Erik Israelsson ligger på rygg, raklång i målområdet, med benen ryckande i spasmer efter en fruktansvärd kollision. En människa just då bortom sig själv, i värsta fall på väg bort för alltid.

Och samtidigt på läktaren, på sätt och vis också bortom sig själva, män som i kör skanderar ”Låt han dö”.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. En kvällstidningskrönikör skrev att hon ville utplåna fotbollssupportrar från jordens yta och en morgontidning publicerade en text med rubriken ”Låt honom dö heter det faktiskt”. Fördömelserna var begripliga, men några närmare försök att förstå eller förklara gjorde de inte.

Själv mindes jag min egen tid på ståplats. Och tänkte att jag kanske insåg någonting ändå. För några år sedan stod jag ofta där. Skrek och sjöng i klacken, med glansiga ögon och intorkat ölskum på halsduken.

Oreserverat hyllade jag ett lag som jag saknar geografisk, historisk eller personlig koppling till. Jag, från Gotland, skrålade att ”Bönderna darrar utav fasa”.

När vi mötte IFK Göteborg, som kallas ”Änglarna”, sjöng jag strupen rå: ”Hata Göteborg, änglar klubbas ner på gator och torg”. Jag skrek könsord och hatord, drack mig packad på söndagseftermiddagar, hatade i kollektiv riktning och jublade i densamma och var del av någonting.

Men så slutade jag att hänga på ståplats. Inte för att något särskilt hände, men det blev för jobbigt att uppbåda den energin, för utmattande. Mycket har sagts om fotbollsläktaren som reservat för mäns mest genanta, omanliga känslor – tårar, kramar, glädjetjut; bara för att tjugotvå personer tävlar om en boll på en gräsmatta – men för mig handlade det om raka motsatsen. Att vara så mycket man som möjligt. För sanningen är: det kan vara skönt att vara man i grupp.

Det fanns kvinnor där också, i klacken, men det rådde ingen tvekan om vilken hypermaskulin kultur som odlades och bibehölls. Som man i grupp avancerar man automatiskt från betapojke till alfahanne. Man behöver inte själv vara rädd, man blir del av det som människor är rädda för. Som de klassiska läktarbanderollerna lyder: ”Må de hata oss, blott de frukta oss”.

Män i grupp är mycket riktigt den mest hatade konstellationen. Med rätta: män i grupp gängvåldtar, gruppmisshandlar, massmördar.

Inte alla män. Inte alla män. Inte alla män.

Men när vi umgås i grupp förvandlas vi. Eller förstärks, snarare: mer bredbröstade, bredbenta, bullriga. Varför, kan man fråga sig. Varför blir jag och mina peniskollegor sådana i grupp, varför beter vi oss annorlunda mot när vi umgås på tu man hand eller med kvinnor?

Skälen är givetvis flera. Man kan prata om social inlärningsteori, man kan prata om imitationseffekten och den speciella ekokammare som bildas i homogena grupper – på läktaren, i politiken, i sociala mediers trollsvans, i grabbflabbiga poddar – där idéer och åsikter studsar runt i ett allt mer stegrat tonläge. Det är i männens fall enbart en fråga om inre dynamik. Eftersom vi lever i ett patriarkalt system där män är socialt toppnoterade tycker de sig bara kunna få betydande erkännande av varandra. Så bildas en märklig rundgång där beteendena skruvas upp. Viljan att chockera och provocera stegras, det finns inget tak, inget att förhålla sig till, den egna gruppen sätter gränserna – som på så vis hela tiden flyttas fram.

Foto: DN

Ställer man frågan varför blir ett svar i stället en annan fråga: när. För det börjar i början. Kärnfamiljens rollstruktur undersöktes av den amerikanske sociologen Talcott Parsons redan på 50-talet: män tar instrumentella roller, kvinnor de expressiva. Eftersom kvinnan genom graviditet och amning får en speciell relation till barnet, menar Parsons, hamnar pappan utanför den intima relationen och förväntas ta ansvar, bli försörjare. En riktig man agerar därför praktiskt och utåt, vänder sig aldrig inåt – velar inte, krånglar inte, ältar inte, beter sig inte kvinnligt.

Det låter mossigt, Parsons studie ”Family, socialization and interaction process” kom 1955, men samma mansroll lever i stora delar vidare, ett tankegods som blir arvegods mellan generationer och repriseras i uppfostran.

Ett tecken på denna kulturs ihärdighet går att mäta direkt i skolbetygen. Bildning ses som traditionellt omanligt eftersom det är opraktiskt och inte passar in i bilden av mannen som doer och försörjare. I gymnasiet, skärningspunkten där pojkar blir män, blev trycket i mitt fall påtagligt. Att plugga var fånigt, att läsa var fånigt. På svaga knän smög jag mig varje lördagsmorgon ut från folkbiblioteket i Visby med låneböckerna gömda i en plastkasse, som jag sedan gömde innanför jackan.

Det var för tjugo år sedan och jag önskar att det gick att säga att antipluggkulturen rotats ut ur mansrollen, men siffrorna säger annorlunda: flickor presterar i dag bättre än killar i alla ämnen i skolan utom idrott, enligt statens utredare i jämställdhet.

Gruppbeteende är förvisso allmänmänskligt, kvinnor drabbas också av imitationseffekten, seriekopplade åsikter och regression i grupp. Men när män regredierar går det inte att komma ifrån någonting grundläggande: våld, och hotet om våld.

Det finns ett manligt våldsprivilegium. Enligt BRÅ var 82 procent av de misstänkta i alla polisanmälda misshandelsfall 2014 män. En riktig man slåss, det sitter som i muskelminnet, och det hamras inom populärkulturen in gång efter annan: han måste kunna försvara sig själv och kvinnor och värnlösa och oskyldiga.

Om en grupp män närmar sig, omgivna av den omisskännliga auran av ackumulerat testosteron, händer det att jag spänner mig inuti, en stöt av hundra volts våldsanspänning genom kroppen. Än mer om jag i situationen är där tillsammans med min flickvän: en förlupen replik, eller ett kladdigt närmande, så är det beskyddarrollen som ska axlas. Även om det med största sannolikhet innebär att jag själv kommer att bli slagen sönder och samman.

Den som någon gång har deltagit i en svensexa vet att den är ett enda långt tävlingsmoment. Ölhävning, luftgevärsskytte, paintballmatcher, en rent frenologisk kamp: vem har störst omkrets på sin vinnarskalle?

Att inte kunna slåss som man ses bland män lika skamligt som att i kvinnorollen vara en dålig mamma: en förväntad biologisk uppgift som man misslyckas med. Det finns därför en hel gloslista av invektiv för sådana män: glaslirare, bög, fitta. Därför kommer män alltid vara enklare att locka till rörelser som hyllar seger, renhet, styrka. Att ett chauvinistiskt parti som SD är det största bland manliga väljare, enligt en Sifoundersökning i september, är ingen slump.

Alla rena manskonstellationer jag har befunnit mig i har handlat om att klättra i hierarkin. Att stångas med andra män. Jag har vuxit upp i omklädningsrum och klassrum och logement med samma fostrande idélära: ens värde som man mäts efter hur mycket MAN man är. Inom könsrollsteorin kallar man det för ”kompulsiv maskulinitet”, tvånget att bete sig manligt, och det ställs hela tiden som en måttstock mot andra män. Tävla i flest armhävningar, högst ingångslön, lägst kroppsfettsprocent, den som någon gång har deltagit i en svensexa vet att den är ett enda långt tävlingsmoment. Ölhävning, luftgevärsskytte, paintballmatcher, en rent frenologisk kamp: vem har störst omkrets på sin vinnarskalle?

Det är därför SVT-serien ”Boys” har provocerat så många män: de känner inte igen sig i den lena samvaron där man peppar varandras penisar i badkaret. Manlig dynamik handlar, snarare som i tv-serien ”Entourage”, om att armbåga sig fram, håna varandras potensproblem och trycka ner sina medmän för att säkra sin egen ställning i gruppen. Den bästa meningen ur skönlitteraturen som sammanfattat detta har jag hittat i Elfriede Jelineks ”Pianolärarinnan”, om kanotisten Klemmer: ”En kompis är någon som mäter sin egen styrka mot en annan kompis mindre styrka, och därigenom ökar sitt eget försprång” – därför blir det skrattretande med alla påståenden om att ”kvinnor inte kan umgås i grupp”, samtidigt som män konkurrerar sig till döds.

I denna ständiga inbördes tävlan behöver fysisk styrka inte vara den högst rankade egenskapen. Det kan tävlas om annat. En vän berättar om när han för några år sedan gick för att titta på ståuppkomikern Eddie Izzard. Bland männen i kön till arenan uppstod snabbt renodlade dueller om vem som kunde imitera Izzard bäst, vem som kunde recitera flest monologer, och när kalenderbitarna fick slut på Izzard-gods växlade man snabbt över till att högljutt tävla i Monty Python-sketcher. Varje faktastycke som ett potentiellt angrepp.

En psykolog med inriktning på gruppsykologi som jag pratar med berättar att kvinnor har samma anlag för nörderi, men att de i sin sociala skolning lär sig att dämpa det beteendet – enligt en rapport från Yaleuniversitet är diagnosen för Aspergers syndrom tio gånger vanligare hos män än hos kvinnor – och tränas mer i empati och relationsmässiga uppföranden. Kvinnor ”förhindras” alltså traditionellt från att bli nördar och släpps ogärna in i denna manligt präglade nördskap. När skandalen som kallades #gamergate briserade – där kvinnliga tv- och datorspelare hotades med mord och våldtäkt av manliga spelare – handlade det om att kvinnor inte får delta på pojkrummets arena där tävlan och sakkunskaper är självklara komponenter. ”Nätmobbning, personangrepp, hot och trakasserier är något jag vant mig vid. Även att jag alltid är mitt kön framför min yrkesroll, inte tas seriöst på grund av att jag är kvinna”, sa spelkritikern Kerstin Alex när jag intervjuade henne om det för DN i fjol.

Män umgås alltså i grupp sammanbundna av en syssla. Någonting externt. Att vara instrumentell skapar annars ensamhet eftersom känslomässiga relationer och öppenhet inte är del av rollen. Och det blir allt svårare ju mer formen stelnar. I Stephan Mendel Enks bok ”Med uppenbar känsla för stil” intervjuas Killinggängets Andres Lokko om vuxna mäns isolering: ”Som man efter 30 är det i princip omöjligt att få nya vänner om man inte rör sig i kretsar som bygger på ett gemensamt intresse.”

Därför samlas män i grupp kring någonting att nörda ner sig i, på en läktare eller i en slöjdsal. Eller så blir de ensamvargar, pensionärer eller ensamma änkemän vars sociala liv varit helt upphängda på fruns vänkrets. Dessa män som tycks genomleva dagarna på autopilot – för varje gång jag ser dem tänker jag att sådan ska jag aldrig bli, och för varje år tror jag mig bli alltmer lik dem.

Saknas då ljusning för mansrollen? Förmodligen inte. Det går bara långsamt, eftersom den inte har utvecklats på samma politiska vis som feminismen gjort för kvinnorollen. Läser man ett modernt mansmagasin i dag framstår mansfiguren som en sjuhelvetes invecklad origami av olika intresseområden: män ska vara starka som björnar, gilla bilar och tillaga krispigt cancerogena ryggbiffar, samtidigt som de bryr sig om senaste Lanvindoften och snitten på en Raf Simons-kavaj.

Ska vi lösa upp den mansbild som håller på att slå knut på sig själv måste vi börja nysta i början, där rollen först definieras, i familjeuppdelningen. Tittar man på kurvorna för männens och kvinnornas fördelning av föräldrapenningen närmar de sig stadigt varandra, men männen tar fortfarande bara ut en fjärdedel. Och först så sent som för två veckor sedan blev det klart med en tredje, obligatorisk ”pappa”-månad.

Jag pratar med Tom Malmquist, som skrivit mycket träffsäkert om manlighet och har rönt stora framgångar med sin senaste bok ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”. Även han ser hur man i uppluckringen av denna rollfördelning kan påverka både nuvarande och kommande generationer män.

I ett mejl skriver han: ”Bland mina vänner så delar man på det ansvaret i större utsträckning i dag. Och det är bra. Om det medför en mjukare manlighet vet jag inte. Men jag tror det. Jag tror att omhändertagandet av ett barn utvecklar en mental mognad och därmed ansvar och empati.”