Han knöt kontakt med de som betydde något.
I den nya filmen om den sällsamme bokförläggaren Ebbe Carlsson, ”Ebbe the movie”, finns en symbolisk scen. Mannen som snart skulle vålla den största politiska skandalen i det moderna Sverige står som nybliven Stockholmskorrespondent för en Skånetidning framför rulltrappan i Rosenbad.
Alla passerade där. Trapporna ledde upp mot makten och ner mot gatuplanet. Mycket längre än så var inte avståndet mellan topp och botten i 1970-talets Sverige. Ebbe som hade näsa för strategiska positioner brukade placera sig just där, och med sin osannolika begåvning att prata sig fram hade han snart knutit kontakt med alla som betydde något.
Förra året läste jag ett par biografier om några minnesvärda män i Sverige under decennierna kring förra sekelskiftet, den ena resenären Sven Hedin, den andra brännvinskungen
L O Smith. Det som bet sig kvar längst i minnet var inte figurerna i sig, utan miljön de opererade i: det oscariska Stockholm.
Där var avstånden inte heller så långa. Bondpojken Smith (minst lika hal som Ebbe) hade fått tumme med kungen; ville han ha nya exportgarantier gick han bara upp till slottet och skaffade audiens. Även Hedin kom och gick hos kungen och drev politiskt rävspel bakom kulisserna.
Bara några dörrar skilde guldglans och majestät från gatan och krogen. I böckerna framstår den synliga makten som en fasad framför en tät väv av dolda kontakter.
Även historien om Ebbe Carlsson tål att berättas. Hur han lyckades ”låna makt”, som någon säger i filmen, för att skaffa sig ett ofattbart inflytande. Hur han ständigt fick alla att tro att han hade en högre uppsatt persons uppdrag eller förtroende. Olof Palmes. Anna-Greta Leijons. Hans Holmérs.
Men det verkligt intressanta är de maktmönster som framträder bakom honom, och som gjorde honom möjlig. Efter 40 års regeringsinnehav mixades formell och informell makt vid socialdemokraternas hov minst lika ogenerat som vid Oscar II:s. Sträckan mellan justitiedepartementet och bordellen var kort, och Ebbe Carlssons verkliga talang var att se de genvägar som alla redan använde. Det var något han utvecklade till en ädel konst.
I filmen säger nu ambassadör Anders Ferm att allt var Ebbes fel. Det var det förstås inte, lika lite som det var skälmarnas fel att kejsaren i H C Andersens saga gick naken. Men en så självklar sak har tydligen inte gått upp för de inblandade politikerna den dag som i dag är.