Politikerna slickar fortfarande såren efter EU-valet. Vad var det egentligen som hände? Uppseendeväckande många – och oroväckande unga – väljare röstade på person och fråga snarare än på politik.

Ett resultat som inte borde ha kommit som en överraskning för alla de spinndoktorer som ägnat decennier åt att tänka ut nya strategier åt de stora partierna. Grundidén är ju att alla ska ta rygg på varandra så nära den politiska planens mittpunkt som möjligt, och naturligtvis drar då väljarna förr eller senare slutsatsen att det inte finns så mycket där inne kvar att påverka. Bättre då att satsa på de ytterspelare som verkligen tycks vilja förändra något.

Utan ideologier inga ideologiska val.

Något liknande påpekar sociologen Stefan Svallfors i en intressant artikel i nya numret av tidskriften Axess, som handlar om det nya klassamhället. Han resonerar där om vad som kan ske när dimensionen höger-vänster tvättas ur politiken.

De mest jämlika länderna i världen, skriver han, är paradoxalt nog också de där klasskillnader i åsikter och röster varit som störst. Skälet är att det också är där man talar mest om fördelningspolitik. Då betonas ojämlikhet och klassklyftor i åsikter och värderingar – och arbetargrupperna röstar vänster.

När fördelningsfrågorna förlorar i intresse är det i stället värdefrågor, moral och livsstil som hamnar i fokus, och det som då styr väljarsympatierna är främst skillnader i utbildning. I en lång rad frågor av den sorten – som inställningen till invandrare, homosexuella, brottslighet och feminism – är lågutbildade tämligen konservativa. När de placeras i politikens centrum tenderar arbetarklassen därför att rösta höger, en mekanism som gjort högerpopulistiska partier så stora i länder som Danmark och Norge.

Svallfors har förstås rätt i stort, men jag undrar om han inte är pessimistisk i överkant för Sveriges del. En rad undersökningar pekar mot en förbluffande stor och växande tolerans i både invandrings- och hbt-frågor, och få i vårt land argumenterar trots allt på allvar för att vända på utvecklingen mot jämställdhet.

Och frågan är om inte framgången för Piratpartiet i EU-valet pekar åt samma håll. Den av många förebådade giren ner i främlingsfientlighetens träsk uteblev. I stället denna överrumplande nya frontlinje.

Inte för att jag tror på piraterna precis, men som uppdatering av den gamla unkna missnöjespolitiken från 1900-talet är de verkligt uppfriskande.