Fast i Madrid. En veckas utlandstripp blev plötsligt tio dagar, snart fler ändå. Ett osynligt moln skiljer oss från hemlandet.
Precis som härommånaden under den snörika vintern upphör inte bara trafiken att flyta, även informationsvägarna korkar igen. Blockerade telefonväxlar, frusna hemsidor. I den perfekt uppkopplade världen krävs att allt fungerar – annars fungerar ingenting.
Det där vet naturen, och därför skickar den ibland (allt oftare?) små påminnelser om vår sårbarhet. En influensa, några snöstormar, lite aska, och vi tvingas uppfinna hjulet på nytt.
Eller, i det här fallet: resan. Den riktiga resan, den som flyget nyss hade rationaliserat bort. Att ”resa” var så sent som i förra veckan att stänga en dörr om sig och efter några timmar öppna den igen för att kliva ut på en plats långt, långt hemifrån.
Att resa på riktigt går ju inte så där fort. Avbrott och plötsliga tidsfickor hör till. Ett tåg går inte på utsatt tid. Färjan visar sig anlöpa en annan hamn. Påtvingad kontakt med människor, närkamp med språket. Väntan. Fast någonstans i Mexiko, under vulkanen, en månad eller två.
Många romaner och noveller i världslitteraturen har skrivits i väntan på nästa båtlägenhet. En rätt uppiggande tanke, och det finns värre öden än att sitta fast i Madrid, jag försäkrar. Problemet för oss som för alla andra är förstås att allt därhemma rusar på som vanligt, tiden och pengarna är bara lånade.
Det tog författaren Primo Levi månader att ta sig hem från Polen till Italien genom efterkrigstidens kaos. Han gick långa sträckor till fots.
Det är inte utan att vi börjar undra hur det skulle kännas.
Planet gick inte i dag heller. Dags att hitta den bästa, riktiga resvägen genom Europa under vulkanaskan. Hem till den snörräta tiden.