Stilla havets öde öar, Indiens djungler, Amerikas buffelstäpper. Forna tiders pojkböcker var rena resebyrån. Äventyren laddade platserna med magi.
Med Jules Verne reste jag jorden runt i luften och till havs. Rudyard Kipling tog mig till Fjärran Östern, Jack London till Alaska, Selma Lagerlöf genom Sverige från söder till norr. Världen växte sig större där inne i kapten Nemos bibliotek, för att låna Per Olov Enquists bild av barndomens böcker och pojkrum.
Vad det nu var för värld. Mellan 50-tal och 00-tal ligger ju ett halvt sekel av dekonstruktion och ideologikritik, och i dag ser vem som helst att Kiplings bild av de brittiska kolonierna är rasistisk och de flesta av de där böckerna till brädden fyllda av människoförakt, manschauvinism och europeisk självgodhet.
Hjältens uppdrag var också rätt enahanda: det gällde att klara livet, det egna och andras, under hotfulla omständigheter i främmande omgivningar. Men just i det skapades också en annan förutsättning, en hemlighet som författaren delade med den unge läsaren: fascinationen för allt det där kittlande okända. Det var ju inte minst landskapen - öknarna, skogarna, haven - som var själva utmaningen.
Så jag klättrade i Klippiga bergen, korsade Afrikas savanner och seglade i Karibiska havet, namn och platser som varken avkolonisering eller globalisering har lyckats avförtrolla helt.
Det man får ut av böcker är inte alltid det kritiken hyllar eller dömer ut. Det är en gammal tanke som slår mig igen när jag läser den nya essäsamlingen "Pli på pojkar. Från Dumas till Kar de Mumma" (Atlantis). Litteraturprofessorn Conny Svensson har synat mansbilder och maskulinitet i en rad klassiska pojkböcker: från Mowgli och Pinocchio till de fyra musketörerna och flottans käcka gossar.
Tiden han undersökt är det han kallar pojkbokens guldålder, ungefär hundra år räknat från 1800-talets mitt. Avsikten med många av böckerna var att fostra pojkar till manliga seder och tänkesätt. Men den här tiden bröts ett gammalt överhetssamhälle mot nya borgerliga ideal, och den påbjudna mansbilden var därför motsägelsefull. Å ena sidan lydnad och sträng fostran, å andra sidan äventyrslust och uppror. Vissa böcker hyllar skolan och den goda bildningen, i andra är det tvärtom bara vildmark och hårda prövningar som förmår dana riktiga män.
Tyvärr har Svensson valt att inte tematisera de här intressanta paradoxerna genom boken. I stället närläser han den ena romanen efter den andra, och några av essäerna förlorar sig därför delvis i rena referat.
Ändå är det både upplysande och roligt att följa hur programmatiskt Mowgli fostras i djungeln, med hugg och slag, till att själv bli lärare och militär ledare. En idealbild av brittiska dygder i vildmarken: naturens lag är också kolonialismens.
Det verkligt överrumplande med boken är den plötsligt framvällande läslust den väcker: något slags våldsam, i decennier instängd längtan efter de där gamla heroiska världarna. Att än en gång få segla ut på skonerter med hårdhänta och obevekliga befäl! Dra ut i strid med ryssar och papister! Låta sig kastas i havet från en fängelseö!
Det kan kännas lite patetiskt, och jag kan undra vad det egentligen är för fantomsmärta. Kanske bara den förlorade drömmen om att äventyren därute fanns att uppleva alldeles på riktigt för den som kunde eller vågade, åtminstone någon gång i framtiden.
I dag finner vi oss tvärtom hopträngda i en småskitig, global park, vildmarken har blivit kuliss och alla stora äventyr har flyttat in i cyberrymden. Varje tids mansideal är tätt sammanlänkat med en idé om världen, och forna tiders man har nu slutgiltigt gått miste om sin nödvändiga biotop.
Jodå, jag kan nog leva med det. För mig fick de där böckerna ändå aldrig riktigt avsedd verkan. Jag blev bokmal snarare än en man av önskvärt hjältevirke. Antagligen blev jag felsocialiserad. Eftersom jag läste syrrans flickböcker av bara farten har jag varit på Grönkulla också, och det kan aldrig ha varit riktigt meningen.