Pressfriheten är ett mått på tillståndet i världen. Blir den större eller mindre? Det beror på från vilket håll man ser.
När journalisten Lars Palmgren först började arbeta som frilansande utrikeskorrespondent i Latinamerika åren omkring 1980 var fred och demokrati en bristvara, och journalister levde farligt. I Colombia var korrarna tvungna att bära två pressleg synliga i ett band om halsen. Det ena var regimens officiella, det andra den oberoende pressorganisationens – det enda gerillan godtog. I Argentina och Chile fick man dölja att man över huvud taget var journalist.
Ett tecken på att diktaturerna i söder började luckras upp var att journalistkorten accepterades alltmer, efter hand blev de till och med ett sätt att öppna nyss stängda dörrar. Numera är de överflödiga, få journalister bryr sig ens om att söka ackreditering. Med undantag för Kuba kan man arbeta fritt över i stort sett hela kontinenten.
Å andra sidan har jobbet blivit farligt på ett nytt sätt. De växande knarkkartellerna har inte mycket till övers för det fria ordet. Den journalist som trampar någon lokal maffiapamp på tårna mördas eller försvinner spårlöst.
Palmgren berättar om Latinamerika och pressfriheten i boken ”Skjut inte på journalisten!”, en läsvärd antologi där ett tjugotal äldre och yngre korrar berättar om sina livsviktiga – ibland livsfarliga – jobb längs pressfrihetens gränser.
I valda delar är Palmgrens beskrivning av utvecklingen i Latinamerika representativ för hela världen. På officiell nivå åtnjuter medier numera ofta hyfsad respekt. Även många tvivelaktiga regimer har lärt sig vad dålig press innebär. Det innebär inte att korrar alltid kan arbeta fritt, men medlen att motarbeta dem har över lag blivit en smula diskretare.
I stället gör hotet från fundamentalister, gangsterligor och krigförande parter att journalister ute på fältet nu lever farligare än någonsin. På 2000-talet har det skett en dramatisk ökning av antalet dödade, över 500 enligt siffror från Reportrar utan gränser.
Varav två svenska fotografer. Rolf Porseryd berättar i samma bok hur Ulf Palmgren sköts ner framför hans ögon på ett hotell i Afghanistan 2001, där fyra svenska journalister bodde. I ett annat rum bodde Martin Adler, som dödades i Somalia fem år senare.
Fyra journalister. Två kvar.
Och i Eritrea sitter Dawit Isaak i fängelse på nionde året.