Jag tycker nämligen ganska illa om hans lilla Muhammedhund. Den är en fånig och ointressant liten fluglort med det enda syftet att provocera, ett fnissigt bus på pojkstrecks­nivå. Ett läge hade uppstått som var oemotståndligt för den svenska konstens gossen Ruda: en explosiv fråga, starka krafter i rörelse, med lite tur skulle minsta gnista kunna starta en världsbrand. Och där står lille Lars med tändsticksasken brännande i fickan.

En ren copycat var han också. Utan uppståndelsen kring Muhammedkarikatyrerna i Danmark hade Vilksaffären aldrig blivit någon affär, men nu var järnet varmt nog.

Jag gillade nu inte Muhammedteckningarna heller. De var mest av allt uttryck för ett upphöjt och självrättfärdigt förakt för en utsatt minoritets religiösa känslor och identitet. Udden i Jyllands-Postens publicering må ha varit riktad mot fundamentalister med anspråk på att diktera vad den fria pressen får göra och inte göra, men den fullständigt tondöva orkestreringen gjorde den till ett långfinger mot alla troende muslimer.

Effekten, om någon, blev avbruten samhällsdialog och nya argument åt fundamentalisterna.

Religion måste alltid kunna diskuteras och ifrågasättas, men det finns mer och mindre meningsfulla sätt att göra det på. Att söka upp de ytligaste, mest handfasta symbolerna och starta krig om dem är det sämsta möjliga, och där står fundamentalister och Muhammedtecknare paradoxalt nog på samma barrikad för att göra världen lite dummare.

Salman Rushdies ”Satansverserna” var uttryck för en kamp inifrån med Koranen. Även den var hädisk och drog mycket riktigt på honom en islamistisk dödsdom. Men den var något att stå upp för: en viktig bok, skriven med engagemang, humor och på största allvar.

Nu står Lars Vilks och visar upp sin yxa i teve. Han ser riktigt nöjd ut, själv blir jag mest trött på både honom och hans lilla hund. Ändå måste jag försvara honom och hans oinskränkta rätt att göra dumheter. Hans dödsfiender är härmed också mina, och allas.