Framåt fredagskvällen kör vi ut på landet. Det har snöat i Uppland under veckan och skogen är höljd i tung vispgrädde. Över fälten driver vita dimmor, som om snön blivit viktlös och börjat sväva fritt över markerna.
När vi kommer fram är det nästan mörkt, men snötäcket har frusit ner en del av dagsljuset. Tystnaden, däremot, är total. Den vita fetvadden gör landskapet till en ljudisolerad studio där tiden stannat. Omvärlden är en avlägsen, irriterande dröm. Här kan man gå i ide.
I ett sådant tillstånd av plötslig frid är det lätt att känna djup förståelse för mannen som flydde världen och lät sig snöas in i en bil. Han hade väl fått nog helt enkelt, om det nu var familjen, ekonomin eller kronofogden som plågat honom. Han körde norrut.
En idé med djupa rötter. Jag får ett mejl från författaren Bengt af Klintberg där han påminner om en liknande händelse på 1970-talet: en dansk reste raka spåret från Köpenhamn till Västerbotten, där han lade sig i en lada nära Tväråbäck och dog. Någon misstanke om brott förelåg inte, påpekade TT nogsamt även den gången.
af Klintberg skrev en dikt om saken:
Man bara går och går, hela tiden norrut,
tills man inte orkar längre.
Sen snön. Och hoppet att det dröjer
Innan någon hittar en.
”Hos oss reser vi norrut för att dö” heter dikten. För där i norr, vid världens vita ände, låg de gamla nordbornas dödsrike där gudinnan Hel regerade. Snödrottningen.
I Norrland vet de en del om det där. Som Gunnar Renlund, gamlingen i Staffan Westerbergs bok ”Onyttingen” från i höstas. Han vantrivs på ålderdomshemmet i Nattavaara, och när han en dag slutgiltigt tröttnar på förestånderskans regemente rymmer han ut i vinternatten, där han blir sittande på en stubbe, insvept i vit dimma likt en älvakung som ingen får väcka. Äntligen fredad.
Ända sedan jag gjorde lumpen i Norrbotten och stod timvis på post under djupfrysta norrskensnätter har jag känt både lockelsen och fasan i den där absoluta stillheten. Och ofta genom åren kommit på mig med att med misstänkt djupt intresse läsa om polarfarare som Roald Amundsen eller Fridtjof Nansen som ägnade åratal, hela decennier, åt de kalla viddernas ödslighet. Ett helt liv i ide, intill den vita dödens gräns. Vad flydde de ifrån, vad drog dem dit?
Nu har hela världen fascinerats av snömannen i sin bil. Tidningar och nyhetsbyråer i Europa, Mellanöstern och Afrika har rapporterat om honom: ”överlevde två månader instängd i översnöad bil”. Naturligtvis måste de föreställa sig honom som instängd. Vad vet de söderöver om vinterns dödliga förtrollning?
I samma dikt erinrar sig af Klintberg berättelsen om en svensk jurist som urbota trött på en fastkörd utredning tog tåget norrut och firade vilt i restaurangvagnen för att till sist kliva av i Narvik där han sedermera hittades i havet, infrusen i ett isblock.
En ren klintbergare måhända, men mättad av samma frusenhetens dubbla budskap.
Redan på söndagsmorgonen är det plusgrader och poesin har börjat smälta bort. De nyss så välstoppade vita bolstrarna på utemöblerna ser hopsjunkna och sjaviga ut.
Och hemma i stan möter vi förstås den vanliga, eviga klimatförsurningen. Inte en snögnutta. Samt den vanliga, irriterade brådskan: en prövad bilist som vill slippa köra runt hela kvarteret genar plötsligt mot enkelriktat och klipper sånär av tårna på en fotgängare.
Ny vecka. Man borde ha stannat uppe i norr.