När nyheten om att polisen misstänkt justitieminister Lennart Geijer för att gå till bordeller slogs upp i Dagens Nyheter 1977 dröjde det bara några dagar innan det explosiva innehållet desarmerats. Ett par smärre felaktigheter i artikeln var allt Olof Palme behövde för att få spinn på dementierna.
Historien var i allt väsentligt sann, men ett par tuvor välte hela lasset.
Efter att Gellert Tamas bok om de apatiska flyktingbarnen kom ut i oktober har det uppstått en förvirrande diskussion om vinklingar och citatteknik. Både läkare och åklagare som spelat en roll i de skeenden Tamas skildrar anser att han skruvat alltför hårt på fakta och intervjuer för att få dem att passa hans story.
Håller Tamas lass på att stjälpa?
Knappast. Kärnfrågan, om den skandalösa hanteringen av de apatiska barnen och Migrationsverkets misstänkliggörande av deras familjer, är så här långt helt orubbad. Redan att Gellert Tamas efter allt som påstods de åren, nu lett i bevis att det inte förekommit ett enda känt fall av förgiftning eller manipulation är värt ett journalistpris eller två.
Även hans bild av hur politiken infekterar myndighetsutövningen är obehagligt övertygande: Göran Persson var orolig för att främlingsfientliga krafter skulle få spelrum, Migrationsverket levererade följsamt en omänsklig praktik. Ondskan sprids vertikalt och genom ombud – det var budskapet redan i Gellert Tamas ”Lasermannen” på 90-talet.
Men precis som då vill Tamas vidga perspektivet och ge en hel tidsbild: när maktens magnet slås på ordnar sig samhällets alla järnfilspån i samma riktning – vården, ordningsmakten, medierna. Men fullt så entydigt var det nog inte, och det är här olika personer vittnat om att de inte känner igen sig i bokens bild av vad de sagt och gjort.
På sitt sätt bekräftar tonläget i deras inlägg bokens grundpoäng: ingen vill förknippas med den centrala, moraliska härdsmältan. Men Tamas kommer inte alldeles helskinnad ur debatten. Jag gillar raseriet i hans bok, men det för också med sig ett Janne Josefsson-flås som får läsaren att mer än en gång ana just det som Tamas anklagats för – att han gärna tolkar sitt material mer som debattör än som reporter.
Vilket kan vara helt i sin ordning, men en annan journalistisk roll.
Jodå, vagnen står upprätt och stadigt, men Tamas får ändå stå sitt kast: debatten om årets viktigaste bok har till stor del kommit att handla om helt fel frågor.