Lisbeth Salander blev både skjuten och begraven men lyckades kravla sig upp igen. Hennes upphovsman Stieg Larsson blev efter sin död större än någonsin, och upphör inte att hemsöka oss. Eller snarare: det är vi som inte kan lämna honom i fred. Det är något gåtfullt med honom, säger vi. Något obegripligt. Han hade gjort sig känd för en sak, och så gick han och blev världsberömd för något helt annat, som han sysslat med i största hemlighet.

Han borde inte ha kunnat. Inte ha hunnit. Men svaret finns nog där, för alla som kan läsa, och det är Stieg Larsson som själv givit det. Det stavas – Lisbeth Salander.

Trycksvärtan i Kurdo Baksis vänbok till Stieg Larsson hann knappt torka (officiell recensionsdag är först nästa vecka) förrän debatten började rasa. De två samarbetade tätt kring de antirasistiska tidskrifterna Expo och Svartvitt. Baksi betygar oavbrutet sin kärlek och sin högaktning men tvingas hela tiden erkänna samma sak: egentligen kände han inte Stieg, som var skygg och hemlighetsfull, duckade för offentligheten och aldrig talade om sitt förflutna och sitt privatliv.

För att få ihop sin bok tvingas Baksi därför av allt att döma påstå mer än han har full täckning för – om TT, om Stiegs tidigare liv och om Millenniumtrilogins tillkomst – och resultatet är upprörda dementier, stort mediepådrag och feta löpsedlar.

Plötsligt vet alla något om Stieg Larsson.

I Millenniumtrilogin rotar polis och medier i de obegripliga spåren efter Lisbeth Salander. Och alla tror sig veta. Hon är en blodtörstig terrorist. En gåta. Bara läsaren – och Mikael Blomkvist – förstår efter hand den fulla logiken i det hon gör. Hon är sårad, rasande och djupt misstrogen mot samhället.

Och så har hon något som är svårast av allt att hantera för omvärlden i allmänhet och medier i synnerhet: integritet. Den är absolut, och den blir destruktiv, men den är hennes.

Något liknande irriterar nu världen efter Stieg Larsson. Han tycks dela både vreden och okuvligheten med sin hjältinna, men också en omutlig och egentligen rätt inåtvänd integritet. Förmodligen skulle Stieg läsa dagens rubriker om sig själv med ungefär samma ironiska främlingskap som någonsin Lisbeth. Men om han gav oss en gåta att grubbla över var han ju alltså hygglig nog att också väva in de viktigaste nycklarna till dess lösning. Ungefär som konstnärer gjort i alla tider.

Bästa sättet att förstå något om Stieg Larsson är nog helt enkelt att läsa honom.