En skärgårdsbonde berättade en gång för mig om hur kor beter sig på öppet vatten. Han brukade bogsera boskapen till sommarbete ute på öarna på en pråm efter båten. Det gick inte i många knop, och de stackars hopträngda, närsynta kreaturen hade ingenstans att fästa blicken förrän ekipaget passerade ett sjömärke. Då glodde hela koflocken stint på pricken och vred i samfälld slowmotion på huvudet – till sist nästan ur led – allt­eftersom den gled förbi och till sist försvann i fjärran bakom dem.

Jag tänker ibland på den komiska bilden när jag ser mig omkring i det nya informationssamhället. Internet är ett hav utan fasta punkter, eller snarare alldeles för många. Och vad händer? Alla tittar ändå åt precis samma håll.

Ipred seglar förbi. Bloggvärlden skriver om Ipred. Där kommer Piratskeppet. Alla glor. Där dyker Alex Schulman upp, följd av Blondinbella, sedan är det schlagerfestivalen och FRA-­lagen, ständigt nya ruskprickar att följa med blicken tills de sjunker under horisonten.

Sedan länge förs en högljudd debatt om förhållandet mellan den nya, snabbfotade nätvärlden och de gamla stelbenta medierna. Är bloggosfären på väg att göra pressen överflödig? Det kan ju se ut så eftersom den ena växer och den andra har problem och vi älskar att dra ut trender till det drastiska slutet.

Men tittar man lite närmare på vad som tycks pågå är det ju något annat. På tio år har det skett en historiskt snabb förändring, det är sant, där bland annat direktkommentarer och blogginlägg gjort en nyss rätt passiv läsekrets till en maktfaktor. Men det är ju inget hot, tvärtom har det snarast höjt temperaturen kring de klassiska medierna och vitaliserat dem.

Ganska lite av den bloggvärld som syns och hörs består också av originellt material, nyheter och egna berättelser. Den är främst ett åsiktstorg av kommentarer och samtal. Och vad, i detta oändliga informationshav ska man då samtala om? Det alla ser förstås – som oftast det som nyss sagts och stått i de stora medierna.

En ny undersökning har just visat att bloggvärlden är förvånansvärt liten, några procent av befolkningen bloggar regelbundet, kanske 10 procent läser regelbundet. Att den alls får genomslags­kraft beror delvis på att den bärs upp av elitgrupper – men också, kanske främst, på att de klassiska medierna gör så stor sak av den.

Utan gammelmedier, inga bloggbävningar. Den ena sfären suger näring ur den andra. Det är ingen palatsrevolution, det är den nya mediesymbiosen.