Yttrandefrihet. Det kan kännas som ett tröttsamt och förutsägbart ämne för politiskt korrekta högtidstal. Någon emot?
I själva verket behöver man inte lyfta blicken särskilt långt för att inse att rätten att tala och skriva fritt varken är självklar eller för evigt given. Över hela världen kan det vara direkt livsfarligt att säga sanningar.
I Eritrea sitter den svenske journalisten Dawit Isaak på åttonde året i fängelse utan vare sig åtal eller dom för att hans tidning publicerat kritiska åsikter om den sittande regeringen. I dagarna har det kommit oroande meddelanden om att hans hälsa sviktar, och att det finns allt större skäl att frukta för hans liv.
I Ryssland frikändes i förra veckan tre män som stått åtalade för mordet på journalisten Anna Politkovskaja. Ingen vet om de var skyldiga eller om det var en skenrättegång för att skydda andra. Det enda säkra är att ryska journalister är närmast fritt villebråd, omkring femtio har fått sätta livet till sedan 1992. Så sent som den 19 januari sköts 25-åriga Anastasia Baburova ner på öppen gata i Moskva.
Av vem? Ingen vet, som vanligt.
Man kan tycka att Nobelmuseets nya utställning ”Yttrandefrihet, var går gränsen?”, som öppnade förra veckan i samband med 20-årsdagen av fatwan mot författaren Salman Rushdie, är ovanligt vältajmad. Den dystra sanningen är förstås att ämnet alltid är lika aktuellt.
Titeln till trots är utställningen knappast diskuterande, snarare en lång (och bitvis svåröverskådlig) genomgång av kända och okända exempel på censur och förföljelser. Det massiva intrycket är på en gång nedslående och hoppfullt, övergreppen är otaliga – men det är också exemplen på modiga människor som trots stora risker vågat tala om sådant som stater, företag eller religiösa grupper helst vill tysta ner.
I Sverige för bara några årtionden sedan spärrades journalister in för att ha röjt obekväma hemligheter, och 2007 hotades en konstnär till livet för att ha påstått att en teckning med en skäggig rondellhund föreställde Muhammed.
Till honom, och kanske till den pågående Konstfacksdebatten, skickar utställningen en hälsning från den framlidne regissören och rabulisten Vilgot Sjöman: ”Det är på gränsen mellan det som är tabubelagt och det som är tillåtet som den betydelsefulla konsten föds.”
Ersätt gärna ”konsten” med ”journalistiken” så framgår det varför allt fler reportrar i världen lever farligt.