Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Lawen Mohtadi: Jag minns ­fortfarande blänket i de syriska ­gränsvakternas solglasögon

Varje dag kommer rapporter om nya strider och fler döda från Syrien. Lawen Mohtadi minns en resa till Damaskus, en sommar för elva år sedan, när mycket var annorlunda.

Det kommer rapporter från Syrien om ett nytt våld. Det sker inte genom luftangrepp eller av krypskyttar utan av miliser. Islamister som går in i kurdiska byar i norra Syrien. På nätet sprids videoklipp på människor som halshuggs och gravida som får sin mage uppsprättad. Jag har inte velat titta på dem, trots att uppgifterna om hur många som dödats eller hur det har gått till är knapphändiga. Man varnar nu, efter två år av inbördeskrig, för etnisk rensning i det mångkulturella Syrien.

Jag minns en resa till Damaskus. En sommar för elva år sedan. Det började hända saker i irakiska Kurdistan. Människor från hela Europa åkte dit. För att ta sig in fick man flyga till Iraks grannländer. Det här var året innan Saddam Hussein föll.

Jag minns att det var hett om dagarna och att kvällarna fylldes av familjer som i sakta mak promenerade på shoppinggatorna. Jag minns att pappa åt fransk löksoppa. Jag minns att vi stod i en skoaffär och biträdet frågade var vi kom ifrån. Jag minns att ingen av oss svarade Kurdistan. Jag minns att vi bodde på ett hotell som mamma tyckte om och att vi en dag vid frukosten träffade på gamla vänner till dem. Ett par, två av de största sångarna inom den kurdiska musiken. De satt vid ett bord längst in och drack kaffe och rökte. Jag minns att jag tänkte att de var konstnärer. En gång hade de också varit med i gerillan. På den tiden tror jag att konstnärer kände att de behövde vara nära kampen, i den. Nu levde de i en förort till Stockholm och precis som vi skulle de ta sig in i irakiska Kurdistan genom norra Syrien.

I sex dagar väntade vi på klartecken på att få resa vidare. Under tiden var vi turister i en storstad. Jag minns Umayyadmoskén och Saladins grav. Jag minns en liten pojke som var där med några kvinnor och som underhöll sig själv genom att försiktigt härma kvinnornas bön och gråt. Jag minns när vi anträdde vår resa norrut. Jag somnade i den svala minibussen och nästa gång vi stannade var landskapet rött och luften dallrande och framför oss reste sig antiken. Jag minns att någon berättade att det var Palmyra. Jag minns när kurdiska började höras omkring oss. Jag minns att jag tyckte att det kändes speciellt, nästan lustigt. Jag minns floden och den lilla träkanoten som skulle ta oss över till andra sidan. Jag minns blänket i de syriska gränsvakternas solglasögon och jag minns att mamma stack till en man några sedlar för hon stod inte ut med att han skulle öppna hennes resväskor på en sandig flodbank mitt i ingenstans. När vi klev ur på andra sidan minns jag att jag undrade hur det skulle kännas att vara i något som kallades Kurdistan.

Elva år har gått. I dag flyger man rätt in i Kurdistan på under fem timmar. I dag är Saddam Hussein borta medan hans Baathpartikollega i Syrien sitter kvar. Inspirerade av den europeiska fascismen utvecklade Baathrörelsen en ideologi om panarabism och socialism som skulle göra rent hus med de gamla kolonialmakterna. Syrien blev en av de mest repressiva makterna i Mellanöstern. Närmare 50 år av konstant undantagstillstånd och förtryck av minoriteter har nu lett till ett av världens blodigaste inbördeskrig.

I dag åker konstnärerna, politikerna och turisterna inte längre via Syrien. Ingen stannar vid Palmyra. Den rutten är historia. Och Syrien och dess befolkning – araber, kurder, kristna – är lämnade åt sitt öde.