Krönikor

Lawen Mohtadi: Snart kommer dagens medelklass att få magont på allvar

Det stora mysteriet i dagens politiska debatt är att vänstern inte längre vill vara vänster.

Finns det något mer deprimerande än föräldrar som är oroliga för att deras barn går på kassa dagis? Hitta rätt dagis, flytta till rätt ställe och undvik för allt i världen att hamna med fel folk. Att ”hamna” är för övrigt inget man gör i det nya Sverige. Dagis ska, precis som allt annat, väljas aktivt.

I det klassamhälle som nu fördjupas i allt raskare takt är det inte låginkomsttagares bekymmer som syns och diskuteras i politikens rum. Politiken i dag gör något helt annat. Den är i färd med att skapa en ny typ av medborgare. En medborgare vars hela livsprojekt är att noga akta sig för att inte falla nedåt.

I en rapport från London i helgen tecknade Katrine Kielos (Aftonbladet 20/10) en bild av en stad i isande förfall. Det handlar om en medelklass som steg för steg ser sina självklara rättigheter lösas upp. Universitet blir en fråga om pengar, dagis kostar stora summor och bostad är snudd på omöjligt att ordna. I ett land där nyliberalismen gått längre än i Sverige flyttas gränserna radikalt för vad som anses vara ett medelklassliv. Samtidigt skriver Anders Mildner i Dagens Arena (19/10) att medelklass inte längre är ett roligt ord att slå i huvudet på folk. Medelklassen är under attack. Det som den alltid har brytt sig om – kultur, utbildning och ledarskap – håller på att försvinna. Om rätt dagis i rätt område är något som skapar magont hos dagens medelklassföräldrar är det ingenting mot det stora haveri som väntar några år senare: skolan.

Vem är dagens politik till för? När även medelklassen börjar känna av det systemskifte som nedmonteringen av det gemensamma innebär, när människor får några hundra kronor mer i månaden mot att vinstintresse styr varenda aspekt av samhälleliga relationer, när ett liv som kund ska skapa mening, syfte och sammanhang kan man undra: Vem vill ha den här politiken?

Ibland är jag rädd att jag lever i en bubbla. Att jag nästan bara omger mig med likasinnade. Vi tänker likadant, skrattar åt samma saker och följer samma Instagramkonton. Det är i och för sig poängen med att leva i en storstad – vi som lämnade mindre städer för Stockholm sökte just detta: subkulturer, likasinnade. Samtidigt är det underligt att bo i en stad där 40 procent röstar på moderaterna och inte känna en enda av dessa.

Men det gåtfulla i det här är inte högern utan vänstern. Att vänstern inte vill vara vänster är en av de märkligaste sakerna i vår tid. Vänstern sitter på en enastående uppfinning som är svår att överträffa. Det är solidaritet. Att försöka förstå varför socialdemokratin inte formulerar en politik för välfärd, höjda skatter och allas lika värde är nästan omöjligt. Överallt i samhället finns en vilja till förändring. Överallt syns och hörs detta. Förutom i politiken.

Socialdemokrater tror att de ska stöta bort väljare om de inte agerar utifrån idén att egenintresset styr allt, trots att det uppenbarligen finns en stor del av befolkningen som hellre ser en gemensam välfärd än 800 kronor mer i plånboken varje månad. Dessutom: snart måste man fråga sig vems egenintresse det handlar om. När otryggheten och oron inför framtiden sipprar in i stora delar av medelklassen kommer det inte ligga i deras intresse att sakna rörlighet, utbildning, bra bostäder och självklar tillgång till kultur.

Vad som händer när högern och vänstern trängs på mitten är – enligt statsvetare och experter på högerextremism – att populistiska rörelser vinner mark. Hotet mot demokratin i dagens Europa kommer från högernationalismen. Att socialdemokratin i detta läge inte förstår att deras kärnvärden – visionen om jämlikhet, människovärde och social sammanhållning – behövs mer än någonsin är djupt oroväckande. Snart måste de börja se.