Repriser och åter repriser. Det finns olika sorters repriser. Så låt oss passa på att tala om en som borde få kallas omistlig. Somliga anser inte utan skäl att den här serien är det bästa som gjorts på teve, Rainer Werner Fassbinders ”Berlin Alexanderplatz” från 1979 i fjorton avsnitt.
Fassbinder var det beryktade geniet som förskräckte det västtyska samhället på sjuttiotalet med sitt aggressiva samhällsförakt och sitt självförbrännande leverne. I ”Berlin Alexanderplatz” sökte han sig tillbaka till 1920-talets kaotiska Tyskland, depressionens och desperationens år och nazismens gryningstid – samma period som ”Cabaret” (eller Bergmans ”Ormens ägg”) men en trappa längre ner på samhällsstegen, bland bakgator, hyreskaserner, ölschapp, fattigbordeller. Som förlaga hade Fassbinder en klassisk roman som skrevs på 20-talet av Alfred Döblin, som förutom författare också var fattigläkare och visste hur folk hade det i Berlins trasproletariat.
Ut i denna skrämmande och motbjudande storstadsmiljö stiger berättelsens huvudfigur Franz Biberkopf, frisläppt efter fyra år på tukthus. Mötet blir en chock. I panik vänder han tillbaka till fängelset. Där vill man inte längre ha honom. Han har bara att ge sig ut i vimlet. Biberkopf är en godmodig men brutal klumpeduns som en gång slagit ihjäl en prostituerad. Han är på god väg att upprepa bravaden men inser att hans enda chans i livet är att börja leva hederligt, ”som alla andra”. I fjorton avsnitt ska vi se vilka utsikterna är för den föresatsen.
Knappast någonstans visar Fassbinder en sådan ömhet för sina människor som här. Det är ömheten som gör berättelsen uthärdlig. Ingenting liknar standardiserad teveseriedramaturgi. Snarare är berättandet utformat efter Bertolt Brechts mönster (det blir liksom en del av tidsskildringen i sig själv). Episoderna är som pedagogiska lärostycken (de har till och med var sina rubriker), förloppet kommenteras med inre monologer, fragment ur tidens torra tidningsprosa, statistik, sexualupplysningslitteratur, politiska pamfletter och röster ur Döblins bok.
Det känns konstigt nog inte konstigt. Det är bara övertygande oförglömligt.