Tidsmaskinen teve sitter mitt i nuet och samlar på samtid som med åren blir till historia. ”Hedebyborna” har verkligen varit en minnenas television för tvåtusentalet. Trettiotalet som hågkomst är själva grundvalen, återblickandet på sjuttiotalets tevekultur har kommit till som en krydda av nostalgier. Paraden av skådisar som var unga den gången – eller redan gamla för den delen.

Och så nu åminnelseprogrammet från tidigt nittiotal om författaren Sven Delblanc själv med hans hemska erinringar av sin far, den förskräcklige. Han bodde i Hedeby men finns med i nästan allt Delblanc skrivit. Lars Helanders dubbelporträtt från 1996 av fadern och sonen är både undvikande och pregnant. Undvikande därför att ingen av dem egentligen är närvarande, de finns inte med annat än som just minnen. ­Genom texter ur Delblancs författarskap får vi hans skrämmande hågkomster av pappan, oupphörligt varierade men ständigt desamma, förfärande och outtömliga.

Den högst närvarande ­berättaren och bekräftaren är Delblancs syster Alice som minns dem båda och förmår levandegöra både det vardagliga och det oerhörda. Pregnansen i dubbelporträttet bygger på den kompakta förnedringens ofrånkomlighet, det här är minnen som blöder av skam, fulhet, ilska och förstenad sorg. ”Avlad i våld och vrede” och sedan ett helt liv och ett helt författarskap i kamp med minnena.

Det ligger en egendomlig suggestion i Helanders val av ­berättelseform, i huvudgestalternas bildmässiga och kroppsliga frånvaro. Vi får aldrig möta dessa de ständigt omtalade i kött och blod och med egna röster, bara som fotografier, ­laddade av gåtor och antydningar. Det var ett stilrent grepp att göra det ursprungliga minnesporträttet till ett program om Delblanc – inte med Delblanc. Därför blir det en svårbeskrivbar stilbrytning när man den här gången valt att komplettera porträttet med en Delblancintervju, gjord strax före hans död. Han är förtärd av skelettcancer, en bild av förnedringens slutliga fullbordan. Ändå är det en sorts lättnad att möta honom livs levande till sist, avig, arg och märkvärdigt vital.