Från min barndom minns jag hur vi på väg till landet brukade passera ett område vars olycksbådande namn vi knappt vågade uttala. Slakthusen i Enskede. Det fanns länge sådana platser – och finns kanske fortfarande, platser man helst inte skulle se eller besöka: fängelser, slakterier, sinnessjukhus.
Ingen av mina lärare tog heller med klassen på studiebesök till Enskede, Beckomberga, eller Långholmen. De ledde oss till Nybroplan och Dramaten, där vi fick njuta av Alf Sjöbergs uppsättning av ”Drottningens juvelsmycke” med Anita Björks ljuvliga Tintomara. Vi slapp grisarnas ångestskrin.
Teaterarkitektur är mer än teaterhistoria. Det var kungarna, de unga nationalstaterna och den klättrande borgarklassen som lät uppföra teatrar i stora städer som Paris, Wien och Stockholm, snart även i mindre som Bergen, Borås och Gävle; ofta symboliskt placerade i närheten av vatten, alléer och paradgator, där de kunde dra till sig flanörernas blickar och fungera som ett slags mentala kartor över maktens stigar i samhället.
Så hade det inte alltid varit. På Shakespeares tid tillhörde byggherrarna en ny klass av entreprenörer som var allt annat än fina. De fick uppföra sina teatrar på andra sidan floden. Flanerar man i Florens kan man hitta en renässansteater på en bakgata, oansenlig på utsidan, lyxig på insidan.
I dag bygger man åter konserthus och teatrar i hela Europa och med samma krav på att de delar med sig av sitt kapital i stadsbilden. I Oslo ligger den nya operan, en vit dröm, centralt ankrad med utsikt över Oslofjordens inlopp – det går inte att ta miste på symbolvärdet när man hör de norska rösterna segla ut över världshaven.
Jag delar Martin Nyströms åsikt (DN 3/11) att det behövs ett nybygge i Stockholm, där Kungliga Operan inte längre kan räkna med draghjälp av ryttarstatyn på Gustav Adolfs torg – jag är inte lika övertygad om behovet av nya symboler som ska bära musiken och scenkonsten in i framtiden. Frågan är om inte all konst av betydelse handlar om att slå sönder symbolerna i stället för att slå vakt om dem.
Den vitalaste perioden i de senaste femtio årens teater inleddes med en utmarsch från de stora teaterhusen. I Paris flyttade Ariane Mnouchkine och Théâtre du Soleil till en patronfabrik i Vincennesskogen. I Sverige drog Peter Oskarson till Landskrona, Friteatern till Sundbyberg och Turteatern till både Kärrtorp och Värmland. Backa teater började i en nerlagd bultfabrik på Hisingen.
Leve slakterierna och sinnessjukhusen! Det var en inverterad symbolik som uppstod i protest mot en kultur som förväxlade utsidan med insidan och som upphört att kommunicera med publiken (medborgarna, om ni minns dem).
Är det någon som tror att de anställda på de nya teatrarna kommer att kunna frigöra sig från det symboliska kapital och den politiska prestige som nu investeras i det ena arkitektoniska mästerverket efter det andra? Det går en liten trivselvåg genom svensk teater för närvarande, och om vi inte aktar oss kommer den att växa till en bred flod i upplevelseindustrins kölvatten.
Man behöver inte blåsa upp Stockholms stadsteaters senaste Brechtföreställning till en principfråga, men erkänn att det ligger en mindre dossier av oroväckande symtom i det faktum att Brechts underfundiga dialog spelas som om publiken satt i en ölhall i München.
Alla säger att Dan Ekborg imponerar som Puntila; visst, det är lika lätt att säga som att Jeppe super. Men kring detta porträtt av en alkoholists liv och leverne finns nästan ingenting av Brechts lyriska Finlandsskildring och de lidelser och tankar som fyller pjäsens personer med oro, drömmar och vårkänslor. Brecht ger människorna tid att formulera sig – här berövas de denna rättighet.
Teaterns konst, hävdade han, kan vara en underhållande kunskapskälla. Är det dags att glömma det nu? Jag vet inte om det är för tidigt att måla fan på väggen, men en och annan smådjävul borde nog göra sig beredd.