I närheten av mitt sommartillhåll ligger en gård som drivs av en person som kallar sig ”mathantverkare”. Jag trodde att det var en svala, men så kom tisdagens DN med en annonsbilaga i just detta ämne, 28 sidor reklam för en ”Upplevelsemässa om mathantverk” som går av stapeln i Stockholm den här helgen – och jag fattade att vi befinner oss mitt uppe i ett av dessa socioekonomiska skiften som kräver nya ord för att slå igenom.
Här får man tips om grundkurser i mathantverk, om bakverkstäder och om hur de unga ser på mathantverkets framtid. Mycket ljust, kan jag förstå. Det intressanta med helgens matmässa är naturligtvis att det annonserar existensen av en ny marknad, ett växande konsumentintresse och, i förlängningen, pengar att tjäna (annars hade väl ingen haft råd med annonsbilagan).
Men jag skulle inte förstå hur intressant detta lätt komiska språkbruk är om jag inte nyligen hade läst en bok av den amerikanske filosofen och motorcykelmekanikern Matthew B Crawford, ”Shop Class as Soulcraft” (The Penguin Press, 2009). ”Shop Class” är ungefär samma sak som vår yrkesskola. Vad Crawford försvarar är det manuella arbetet, handens kunskap, det som även kallas tyst kunskap. Med många fyndiga exempel visar han hur den moderna synen på arbete har erövrat först industrisamhället och därefter det så kallade kunskapssamhället.
I dag kan alla som äger en Yamaha Warrior köpa tillbehör som enligt reklamen gör just din Yamaha Warrior till något helt och hållet personligt: ”Vi bygger den. Du gör den till din egen”. Detta säger något om hur dagens konsumenter, i det här fallet medelålders män med mc-drömmar, slits mellan begäret efter supertekniska prylar som de själva knappt kan förstå och någonting som är motsatsen till den sortens elektroniska vidunder. ”Resultatet är”, fortsätter
reklamen, ”mycket kraftfullt – och mycket personligt”.
För femtio år sedan kom den första kakmixen. Du behövde bara tillsätta vatten och du hade din kaka. Men tillverkarna upptäckte snart att en avgörande ingrediens saknades i denna nya livsmedelsprodukt: kanske känslan av att baka är något sinnligt, ett arbete man utför med händerna, som att meka med bilen eller motorcykeln. Det visade sig vara lättare att sälja kakmix om de amerikanska hemmafruarna själva fick tillsätta ett ägg.
Samma kapitalistiska logik i bägge fallen – och samma konflikt mellan kundernas behov av att vara rationella och att göra uppror mot en rationalitet som tar ifrån dem initiativet och en kunskap som borde vara deras egen. Lanseringen av begreppet mathantverk illustrerar den konflikten. Här kombineras det ursprungliga och garanterar äkta med det samtida och trendkänsliga.
Från första början (Henry Ford och det löpande bandet) har det moderna arbetslivet strävat efter att skilja teoretiska kunskaper från praktiska, hjärnan från handen. Det senaste är talet om kunskapssamhället och den kreativa klassen, idén att det bor en liten Einstein i varje tonåring, att de anställda är fria att komma med bidrag till produktionsutvecklingen och själva utforma sina arbetsplatser. Som om makten plötsligt hade flyttat ner från företagsledningen till verkstadsgolvet, nu förvandlat till en enda surrande bikupa av snillrika skolgrabbar med uppdrag att befria oss från arbetets möda.
Bakom dessa myter pågår något annat: en övertalning som får oss att köpa prylar som vi inte har kontroll över. I stället för fria blir vi bara mer beroende, mer uppknutna till system vi inte begriper.
I Crawfords försvar av handens kunskap är det framför allt ett par lärdomar som är allmängiltiga. Han citerar flera gånger författaren Iris Murdoch, som bland annat skriver om att lära sig ett främmande språk. Det påminner om att laga en gammal motorcykel. Man tvingas träda ut ur sig själv. Acceptera något som finns där och inte kan förnekas. En vacker tanke och mycket sann. Och inte utan moraliska implikationer.