Ju närmare nästa val vi kommer, desto oftare lär vi få höra det. Att det är en dödssynd att vara otydlig. När valresultaten analyseras kommer domen att falla tung över de partier som inte varit tydliga nog. Den som förlorar har inte varit tydlig nog. Det är den moderna politikens eget hedersbegrepp: tydlighet.
Så lät det efter de tyska socialdemokraternas förlust i det senaste valet, och det stämmer säkert. I vissa frågor och situationer bör politiker avkrävas tydlighet. Att mumla i skägget i debatter med Sverigedemokraterna vore oanständigt.
Motsatsen till tydlighet är naturligtvis otydlighet. Men inte alltid. Man kan tänka sig att den som vägrar att vara tydlig har något annat att säga, att han eller hon snarare vill vara nyanserad, uttrycka oro eller okunnighet på områden där det saknas säkra kunskaper.
Sverigedemokraternas otydlighet är av ett helt annat slag och handlar om att dölja sin agenda. De glider på formuleringarna för att slippa tala klartext. Den som vill vara nyanserad slipper inte lika lätt undan kraven på uppriktighet. Nyansrikedom kräver tvärtom att man uttrycker sig klart och preciserar vad ord och formuleringar betyder och hur de inte får missuppfattas.
Det politiska språkets fattigdom hör till vår tids värsta sjukdomar. I en artikel i New York Review of Books skrev författaren Zadie Smith i början av året, strax efter installationen av Barack Obama i Vita huset, en artikel under rubriken ”Speaking in Tongues”. Där diskuterar Smith sin egen klass- och språkresa, Elizas delvis liknande erfarenheter i George Bernard Shaws ”Pygmalion” och Shakespeares och Obamas förhållande till sina fäder.
Det är en sällsynt innehållsrik text, men det jag fastnade för var de här korta meningarna:
”Av anledningar jag har svårt att förstå är de egenskaper vi uppskattar mest hos våra konstnärer de egenskaper vi fördömer hos våra politiker. Hos konstnärerna söker vi den mångfärgade rösten, den mångsidiga sensibiliteten.”
Filosofen Hannah Arendt ansåg att politiken är en skön konst. Det låter som en hopplöst utopisk idé, men jag fick en stark påminnelse om dess möjligheter när jag såg den aktuella pjäsen om Olof Palme på Uppsala stadsteater. En dråplig tidsresa som oväntat viker av i ett gripande allvar när Palmes egna ord – och inte minst egen röst – fick de ekvilibristiska skådespelarna att tystna.
Om Olof Palme heter det alltid att han var satanisk i sin polemiska stil. Visst, ofta med rätten på sin sida. Men den som lyssnar till hans tal om främlingsrädsla hör exakt de egenskaper som Zadie Smith efterlyser i sin artikel. Ingen kan klaga på Palmes tydlighet, men det som gör intryck på publiken är nyanserna, den starka närvaron av förståelse, tvivel, känslor, den komplexitet som inte kan stuvas undan med politiska paroller. Det är en konstnärs röst.
Mina tre barnbarn har skotska, finska, italienska, nordamerikanska, tyska, irländska, värmländska och judiska rötter. Men de förväntas att en dag rösta på män och kvinnor som talar med en tunga. Politiker som avkrävs tydlighet.
Olof Palmes exempel lär oss att motsatsparet tydlighet och otydlighet är förledande. Det avslöjar något om hur känslor undervärderas i samhällslivet, hur ivrigt psykologiserandet än breder ut sig. Förnuft och rationalitet förblir meriter i de flesta karriärer. Som om känslolivet vore förnuftets fiende. Det goda förnuftet lyssnar till känslorna.
En levande röst, skriver Zadie Smith, uppstår när flera röster adderas till varandra. Hennes egen väg från arbetarklassens Willesden till den fina universitetsmiljön i Cambridge ledde till att hon begravde sin ursprungliga röst under den nya rösten. ”Jag borde ha behållit båda och låtit dem leva i min mun. De var båda en del av mig. Men samhällskulturen vill något annat!”
Du är väl tydlig, lille vän; eller som jag hörde Fredrik Reinfeldt säga häromdagen: rak och tydlig.