Intresset för teater vet plötsligt inga gränser. Under mer än ett dygn har Dagens Eko krigsrubriker, Kvällsöppet drar samman Lena Adelsohn Liljeroth och Thorsten Flinck, på varje kultursida förs debatten med vapen som får Hamlets och Laertes klingor att framstå som civiliserade.
Jag antar att vi borde vara glada, för det måste rimligen betyda att teatern uppfattas som en viktig samhällsarena, en angelägenhet i klass med OS.
Om det inte råkar förhålla sig tvärtom – det vill säga att teatern och teaterns konst är den stora förloraren i de senaste årens allt skadegladare fixering vid skådespelare som är alkoholiserade, slåss och ägnar sig åt sexuella trakasserier. Alla verkar överens om att sexuella trakasserier är något helt förkastligt, och jag begriper inte hur en annan ståndpunkt vore möjlig.
Sedan denna mycket stora enighet nu är uppnådd, med radiosändningar lika långa som från katastrofens Haiti, är det dags att ställa sig frågan hur teatern fått denna särställning som symbolisk arena för journalisternas nyfikenhet. Man skulle kunna gå vidare och debattera teaterns innehåll, lyfta fram de unga regissörerna och den förkrossande majoritet av skådespelare som inte trakasserar varandra utan ägnar dagar och långa kvällar åt att utveckla sin konst; men den debatten förs inte, knappt ens i den professionella kritiken.
Skådespelare har alltid varit föremål för detta specialintresse: kändisar, sex och skvaller. Vad vi ser i dag är hur denna dramaturgi sprider sig till resten av samhället. Teaterns kulissvärld har blivit den perfekta spelplatsen för medialiseringen av det som förr kallades det offentliga samtalet.
Vänder man i stället blicken från kulisserna till det som visas på scenerna finner man ett klimat som är intressantare och vitalare än på länge, och det slår mig, rent statistiskt, att det är kvinnorna som svarar för det. Av de föreställningar jag recenserat och öst beröm över det senaste halvåret är samtliga regisserade av kvinnor. Det fanns en öppenhet i Farnaz Arbabis ”Drottning Kristina” och Carolina Frändes ”Palme” på Uppsala stadsteater som bröt med en manlig tolkningstradition och som vore lika angelägen att diskutera som den musikaliska rimflätningen i till exempel Sara Gieses Norénföreställning i Målarsalen på Dramaten.
Men det saknar naturligtvis skvallervärde, vilket säger mer om samhällets utveckling än om teaterns utövare.