Lisa Irenius: Jag är säker på att jag har kontakt med fler – och färre – personer tack vare internet

Nyligen, när min sambo än en gång hade retat mig för mina surfvanor, gjorde jag ett "Internet addiction test” (IAT). I USA uppskattar specialister att uppåt tio procent av internetanvändarna – det vill säga miljontals människor – lider av ett destruktivt beroende.

Jag gjorde testet på nätet förstås (www.netaddiction.com). Jag vänder mig ständigt till nätet. Jag älskar internet, jag klarar mig inte utan det. När uppkopplingen inte fungerar drabbas jag lätt av panikkänslor. Jag finner alltid nya anledningar att surfa, och sedan måste jag kolla den där sajten, och den bloggen, och göra bara en sökning till.
Och så kom jag i säng för sent den kvällen också, med ett dator­ljust flimrande som fortsätter bakom ögonlocken.

Enligt testet var mina problem måttliga, men diagnosen blev ändå: ”Du erfar ibland eller ofta problem på grund av internet. Du borde begrunda dess fulla inverkan på ditt liv.”
Det är nu exakt 20 år sedan förslaget till det som skulle bli World Wide Web formulerades av Tim Berners-Lee (numera Sir Timothy), i mars 1989 vid ett europeiskt forskningscentrum utanför Genève. I ungefär tio år har jag och miljoner andra tillbringat många timmar om dagen på webben. Sannolikt dröjer det länge innan man helt kan utvärdera konsekvenserna för våra liv, men det görs trevande försök.

Tidningen The Economist har på sistone uppmärksammat nätets inverkan på människans sociala förmåga (26/2 och 12/3). På sociala sajter som Facebook och Twitter finns individer som har nätverk på uppåt 1 000 personer. Utan nätets hjälp vore det nästan omöjligt att hålla kontakten med så många. Men närstudier av människors beteende på Facebook och Twitter visar att de aktiva kontakterna är betydligt färre. Av Facebook-användarna med störst nätverk kommunicerar männen bara med tio personer, kvinnorna med sexton.

Snarare än nätverkande är det fråga om att visa upp sitt liv för en tredje part, säger forskningschefen Lee Rainie till Economist.  Som den amerikanske internet­debattören Nicholas Carr har uttryckt det på sin blogg Roughtype.com: ”Det ’sociala nätverkandets’ stora paradox är att det använder narcissism som lim för ’gemenskapen’. Att vara online betyder att vara ensam, och att vara i en gemenskap online betyder att vara ensamma tillsammans.”

I somras skrev Carr en uppmärksammad artikel i The Atlantic: ”Is Google making us stupid?”, om vad internet gör med vår hjärna. Med hjälp av historiska exempel visar han hur informationskanaler formar vårt sätt att tänka. Han redogör för en forskningsrapport om hur nya former av läsning uppstår på nätet. Om man nu kan kalla det läsning, snarare ett slags ”power browse”, där ögat drar hastigt över rubriker och sammanfattningar.
Det blir ytligt, flyktigt, hattigt. Risken finns att vi förlorar förmågan till djupläsning – och därmed djuptänkande, varnar Nicholas Carr. Men reserverar sig: ”Kanske är jag bara onödigt orolig.”

Ja, kanske. Men eftersom vins­terna med internet är så uppenbara är det ändå viktigt att våga ställa frågan om möjliga förluster. Jag är säker på att jag i dag har kontakt med fler personer tack vare internet. Och jag är säker på att jag har kontakt med färre personer på grund av internet. Jag tänker på de människor jag förr förlitade mig på, som personalen på resebyrån. Nu litar jag inte på någon reseförmedlare. Jag letar själv efter lägenhet att hyra på Sardinien, och jag letar lite till. Skyndar från länk till länk. Blir det fel är ansvaret bara mitt. Ibland kan jag knappt skilja utbudets hisnande känsla från ansvarets snörpande. Jag borde ha kollat bättre. Jag borde ha använt Google Earth för att upptäcka den stora parkeringsplatsen nedanför balkongen.

Jag borde, för jag kunde. Och jag skulle aldrig för mitt liv vilja – eller kunna – vara utan den möjligheten.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut