Det finns en utbredd övertygelse om att man kan lära av historien. När historieskrivningen börjar behandla den tid man själv varit med om slås den definitivt i spillror. Med allt större motvilja tar jag del av de allt fler skildringarna om hur det egentligen var på 60- och 70-talen. Peter Birros ”Upp till kamp” stängde jag av mitt i.
Ändå kan jag inte låta bli att gå in på Göteborgs konstmuseum för att se utställningen ”Göteborgskonst. 60- och 70-tal”. Kanske finns den här, tidskänslan. Men det är bara konst, ingen tid.
Inte förrän jag slinker in i det lilla tältet nere i utställningshallens ena hörn drabbas jag av något som närmar sig en historiekänning.
Här kör man dokumentärfilmen om 1970-talets stora Tältprojekt, då ett stort antal av Sveriges på den tiden främsta skådespelare och musiker reste land och rike runt för att iscensätta den svenska arbetarklassens historia, om och om igen. Svartvit, ofjäskig och rakt på sak är den omtumlande i sin starka historicitet.
Plötsligt förstår jag varför Peter Birros tv-serie om vänstern under 60- och 70-talet gjorde mig så irriterad. Även om livet, som Nationalteatern sjöng, kanske var en fest så handlade vänsterrörelsen inte om att festa och tända på. Den handlade om att satsa sig själv för en övertygelse. Inte heller handlade den i första hand om politik. Det var moralen som gällde och de etiska frågorna som var drivande: Vad var rätt och vad var fel, vad var orättvist och vad var rättvist, orättmätigt och rättmätigt?
Kanske var det inte heller en politisk rörelse utan en kulturell.
Det som skildras på filmduken i konstmuseet är hårt slit och övertygelse, allvar och eufori i ett. Det byggs ett tält och det tas ner det. Man reser vidare, bygger och tar ner. Skådespelarna jobbar och sliter, sjunger, deklamerar, umgås och leker. Folk strömmar till i tusental. Det hela kan te sig både verklighetsfrämmande och unikt ur ett nutida perspektiv. Men det unika på 70-talet var egentligen bara omfattningen. Det pågick liknande saker överallt. Man spelade teater i varje buske. Som nybliven teaterkritiker kunde man ibland bli förtvivlad. Överallt fanns det människor som ville berätta en annan och ny historia.
När det gäller de samhälleliga omständigheterna är det inte svårt att dra historiska paralleller mellan då och nu. 60- och 70-talen var en tid av strukturrationaliseringar, nedläggningar och omorganisationer. De svenska kapitalisterna hade vinstmaximerat sig utan att investera i svensk nyproduktion. Textil- och glasindustrin flyttades söderut, varven lades ner, oljekrisen kom och arbetarna stod där med lång näsa.
Nu är vi mitt i en ny finanskris med nya omstruktureringar, rationaliseringar, nedläggningar och en miljökris. När det gäller politik och kultur finns det emellertid inga paralleller att se. Kanske har vi läst fel historiebok. Eller skrivit den fel. Eller dragit felaktiga slutsatser.
I de litteraturhistorier som skrevs på 80- och 90-talen beskrivs det sena 60-talets litterära vändning från estetik till samhälle och politik genomgående som ett förfall. Som om de unga författarna svek Dikten och gjorde sig till politikens lakejer. I praktiken fick den kulturen att blomma som aldrig förr.
I min egen historieskrivning har jag alltid kallat den tidens diktare för politikens försångare. Men trots att det också rent konkret var så att Göran Sonnevi gick först i ledet under Vietnamdemonstrationerna i Lund där jag bodde då ändå utgått från att hans dikter
skrevs efter politiken och inte före.
Nu slår det mig att det förmodligen var så som det faktiskt såg ut. Diktarna och dikten gick före och vi efter. Det var kulturaktivismen som var motorn. Utan den omfattande kulturella vänsteraktivitet som ägde rum i kulturens alla rum och som genomträngde media och samhälle under 60- och 70-talen hade de små politiska vänstergrupperingarna med all säkerhet inte fått någon historisk betydelse alls.