Åskmoln över forskningen.
Tobias Krantz har knappt tillträtt posten som högskole- och forskningsminister innan han gör en helomvändning i frågan om hur Vetenskapsrådets styrelse ska utses. Inte ovanifrån av regeringen som Leijonborg menade utan underifrån genom val av vetenskapssamhället. Klokt, mycket klokt. Det är svårt att driva en trovärdig forskningspolitik utan att förankra den hos dem som ska utföra jobbet.
Leijonborg kastade in handduken precis innan offentliggörandet av hur de medel som regeringen avsatt till de ”strategiska satsningar” skulle fördelas. Det var den enskilt största utlysning av forskningsmedel någonsin i Sverige. Den hade tillkommit i stor hast och mot de önskningar som Vetenskapsrådets styrelse och flera andra instanser inom forskarsamhället gett utryck för. När satsningen nått sin fulla storlek 2012 handlar det om årliga anslag på 1,8 miljarder kronor till de 24 områden som pekats ut.
De lärosäten som nu kammat hem storkovan som Lunds universitet och Chalmers kommer att blomstra. Nanoteknisk forskning, stamcellsforskning, forskningen om diabetes och cancer liksom forskningen om framtida kommunikationssystem kommer att gå framåt. Roligt. Men vad händer med Göteborgs universitet som knappt fick något? Och med humaniora som fick absolut ingenting, då det inte ens fanns med på utlysningskartan?
Och vad händer när sedan lärosätenas basanslag kommer att tilldelas i konkurrens, enligt förslaget i Leijonborgs forskningsproposition? Enligt detta ska två indikatorer styra. Universitet och fakulteter som erhållit stora externa anslag genom sina forskares tidigare ansökningar kommer att få mer, liksom de vilkas forskare publicerat och blivit citerade i de internationella vetenskapliga tidskrifter som rankats som högkvalitativa.
Detta har stora delar av forskarsamhället satt i fråga. (Läs Sverker Lenas ”Uträknad humaniora”, DN 9/6.) Även Vetenskapsrådets styrelse är, som rådets generaldirektör Per Omling framhöll i senaste numret av Universitetsläraren, mycket skeptiska till Leijonborgs modell och har påtalat dess negativa konsekvenser bland annat för humaniora.
Det är bara att hoppas att Tobias Krantz går vidare med sin kritiska analys av sin företrädares forskningspolitik. Det gäller inte bara att tillsätta ledamöter i forskningsråden och dess styrelser enligt demokratisk modell. Det gäller att lyssna till dem också.