Bland det svåraste som finns är att göra film om en historisk händelse. Man kan vara hur noggrann som helst, men den tydligaste epok som filmen visar upp blir ändå den tid som filmen har gjorts i. Gör man en film om antiken på 1960-talet ser det ut som 1960-tal i filmen, gör man en film om amerikanska inbördeskriget på 1950-talet syns 1950-talet mest. Oavsett vad man har tänkt sig skildra.
Man kan få samma känsla av Svenska barnboksinstitutets årliga analys av barn- och ungdomsboksutgivningen. Varje år sedan 1992 har institutet räknat sig igenom årets bokutgivning (läs mer på www.sbi.kb.se). Man har räknat genrer och språkområden och sedan 2002 har man också räknat vilket kön huvudpersonerna har.
Det senare har alltid varit förenat med vissa svårigheter, för barnböcker mer än andra böcker kan vara lätt förvirrade vad det gäller könsidentiteten. Här finns nallar, grisar och kaniner – och de är inte nödvändigtvis könsbestämda.
Det finns förstås mycket mer än nallar att fundera över i statistiken. Hur mycket betyder de många udda titlarna, när det ändå bara är ett fåtal massmarknadstitlar som säljer i stora upplagor? Säger utgivningen verkligen så mycket om barns läsning, eller bara om förlagens förhoppningar?
Barnboksinstitutet skriver också varje år en analys av trender och tendenser, där man beskriver utgivningen mer tematiskt. Ibland är den tämligen missvisande, som när Gunna Grähs ”Hejhej”-serie fick vara en hel ”realistisk trend” häromåret. Eller när Thomas och Anna-Clara Tidholms ”Snälla barn” (Alfabeta) förra året beskrevs som ”årets barnbokschock”, för att några recensenter hade tyckt att den var svår.
Men det är intressant att läsa Barnboksinstitutets analys som en beskrivning av vår tids tankegångar. I år är analysen betitlad ”Familj, moral – svåra val” och berättar att både barn- och ungdomsböckerna mer riktar in sig på individens ansvar numera. Det handlar om ”civilkurage, självständighet och skuld”.
Det känns kanske inte så nytt, om man tänker efter. Det är gamla hederliga temata i barn- och ungdomsboken: man ställs inför utmaningar som medför att man måste vara modig, man måste våga gå emot gruppen och man får inte göra andra illa.
Men i vår tid kallas mod civilkurage, och framställs som en nyhet i barn- och ungdomsböckerna.
”Barn- och ungdomslitteraturen tycks i linje med samhällsuppfattningen bli mindre konservativ vad gäller familjekonstellationer”, står det också i Barnboksinstitutets analys. Och visst, flera nya småförlag skriver ju om nya familjebildningar – men kan man verkligen hoppas på att hela barn- och ungdomslitteraturen blir särskilt påverkad av dem? När storsäljarna är illskära flickböcker och Stephenie Meyers vampyrböcker där könsrollerna verkar hämtade från viktorianska England?
Förra året gavs det ut betydligt fler kapitelböcker, faktaböcker och serier än tidigare. Bakom rubriken ”kapitelböcker” döljer sig lästräningsböcker, enkla berättelser som syftar till att öka barnens läsfärdigheter. Vad säger det om vår tid? När det just bara är lästräningsböckerna som ökar, och inte några mer avancerade böcker?
En tolkning är naturligtvis att det görs försök att få barn att läsa mer – men att de inte lyckas. För var finns i så fall expansionen bland de mer avancerade böckerna, form- och innehållsexperimenten, den stora barnlitteratur som ska bli övergång till vuxenböckerna? Törs man hoppas att barnen går direkt från lästräning till Dostojevskij? Knappast. I stället finns det mängder av chick lit för tonårsflickor, som kan göra övergången lättare till ”Bridget Jones dagbok”.
Barnboksinstitutets årliga analys är bland det mer intressanta som presenteras i barnboksvärlden. Men den borde diskuteras och ifrågasättas mycket mer. Särskilt i dessa tider när larmrapporterna om den vikande läsningen duggar tätt.