Självklart ska hedervärda Tamerinstitutet få Astrid Lindgren Memorial Award (ALMA).
Vilken pristagare kunde vara bättre? Institutet bedriver en imponerande klok verksamhet, oavsett vad man har för politisk hållning när det gäller Mellanöstern. Dessutom nämner juryn i sin motivering att barnboken är en nyckel till bland annat tolerans, vilket ger en intressant kluvenhet åt utnämningen. Är det extra viktigt att just palestinska barn lär sig tolerans?
Men oavsett politiken – och jag tror att man ska bortse från den ifråga om priset – så ger Tamerinstitutet bildning och utbildning via litteraturen, i ett område där normalt liv lyser med sin frånvaro för många barn.
”Generaler läser inte barnböcker”, sa den brasilianska barnboksförfattaren Lygia Bojunga, Alma-pristagare år 2004. I hennes värld är barnboken inte bara ett konstprojekt.
Det är den inte heller för Tamerinstitutet – och borde inte vara det för någon. Barnboken är både konst och en demokratifråga, som all litteratur. Även om vi sällan talar om vuxenboken som en demokratisk möjlighet.
Ja, Tamerinstitutet är en hedervärd pristagare, men det kommer naturligtvis inte att få så mycket uppmärksamhet som de författare och illustratörer som tidigare fått priset. Till detta ändamål krävs så mycket mer än ett institut som bedriver livsnödvändig verksamhet. Så har det varit hittills i ALMA-prisets korta historia: Banco del Libro, pristagare år 2007, fick inte tillnärmelsevis lika mycket medieutrymme som de andra pristagarna fått. Mediedramaturgin kräver ett ansikte, en person som ser bra ut på bild och helst säger spännande eller kontroversiella saker. Ensidigt positiva historier om läsfrämjande insatser och glada barn blir för blekt för mediernas vidkommande.
Det är bara att beklaga en sådan mediedramaturgi.
Däremot bör man fundera över utvecklingen i Astrid Lindgren Memorial Award. I år är sjunde gången som priset delas ut. Sammanlagt nio pristagare (två år har priset delats mellan två pristagare) har utsetts sedan starten år 2003, varav två läsfrämjande organisationer, två bilderbokskonstnärer och fem författare.
Författarna tycks betydligt viktigare att prisa än bilderbokskonstnärerna. Det är oroväckande, när så många geniala bilderboksskapare är och har varit nominerade. Bilderbokskonsten riskerar att bli satt på undantag, om tendensen håller i sig.
Sen hade det ju från vårt provinsiella håll varit fantastiskt om Lennart Hellsing hade fått priset i år, när han fyller nittio. Men det hade nog varit att begära för mycket, för när allt kommer omkring är han ingen internationellt gångbar författare. Och Astrid Lindgren Memorial Award är ett internationellt pris.
Det är helt enkelt för svårt att översätta ”Rosamunda Annorlund, har en katt som är en hund”. Språkekvilibristen får fortsätta att bara vara profet i sitt eget hemland.