I åratal har polska vänner sänt mig klagovisor. De tänker emigrera, de står inte ut med hätskheten, med medierna fulla av påhopp, med politiker som hellre förtalar än bedriver politik, inte ens med sina grannar, som tycks gotta sig åt att ingen åtnjuter respekt.

I går fick jag tårögda hälsningar från samma personer. ”Glöm allt jag sagt. Jag älskar detta land!”

Det är naturligt att osämjorna tar paus efter en katastrof av sådana dimensioner. Men den här chocken har djupare verkan. Jag tror inte att psykologin räcker till för att förstå vad som händer. Kanske är det det bästa i katolsk tradition som kommer till ytan? I lördags eftermiddag kom alla stora tidningar med extraupplagor. De delades ut gratis, så det var inte för att slå mynt av olyckan. Inte heller för att informera, allt fanns redan i tv. ”Det var för att säga att det som vi påstod var viktigt i morse inte är det längre.”

I dessa tidningar ber fiender varandra om förlåtelse för avsiktliga missförstånd och orättvisa påhopp, politiker ber väljare om tillgift för att ha upptagit deras sinnen med struntsaker. En ledarskribent beklagar sin cynism. Som vore Polen en människa som vaknat upp efter en hjärtinfarkt. Jag slår upp Aristoteles definition av katharsis: ”andlig rening. Särskilt om den som tragedin åstadkommer.”

Inte heller de ryska reaktionerna på katastrofen kan förstås i enbart politiska termer. Det är som om något irrationellt inträffat också i Kreml. Som utlyste landssorg, skickade ut sina ultranationalister att vaja med polska flaggor samt lät sända Andrzej Wajdas (hittills förbjudna) film om Katyn i statsteve. Det senare måste ses som ett genombrott i den ryska självsynen. I filmen visas ohyggligheter begångna av NKVD, Vladimir Putins historiska vapenbröder, med en stundom outhärdlig realism.

Ingenting av detta var självklart eller ens möjligt att förutsäga. Den grundmurade misstron mellan Polen och Ryssland kunde lika gärna ha förstärkts. Jag läser ryska reaktioner. Alexander Plustjev, på det oppositionella ”Eko Moskvy” är förbryllad: ”Sällan har jag känt mig solidarisk med denna regering. Men jag är glad att Medvedev i dag också är min president.” Jag läser polska reaktioner. ”Det här är bara ett spel”, skriver någon. ”Nej, min vän”, får han till svar ”det här är äkta.”

Från svenskt perspektiv kan det vara svårt att förstå vad tre seklers grannskap med ett aggressivt imperium lämnar för avtryck. Historien lär utvisa om det märkvärdiga som nu ser ut att hända får någon fortsättning. Om olyckan vid Smolensk kommer att gå till historien som en tragedi – eller som ett offer.