När militärkuppen i Honduras för två månader sedan skakade världen ställdes en stor fråga på sin spets: Hade Amerikas demokratiska mognad nått så långt att den militärinsatta regeringen snabbt skulle isoleras och självdö eller skulle händelsen bli första tecknet på att kontinentens antidemokrater – under 1900-talet rutinmässigt stödda av USA – i uppdaterad form är på väg tillbaka?
Svaret ser tyvärr alltmer ut som det senare. I brittiska The Guardian hävdar Seumas Milne att Obama snabbt skulle kunna kortsluta eländet genom att frysa militärt och ekonomiskt stöd till bananrepubliken, totalt beroende av USA, men att Vita huset efter sitt verbala fördömande valt att inte lyfta ett finger till demokratins försvar. I en annan essä menar historikern Miguel Tinker Salas att Honduras inte är en enstaka händelse utan del i ett större mönster där Latinamerikas eliter insett att den vänstervåg som dragit fram över kontinenten det senaste decenniet inte kan stoppas genom valurnan, och därför bytt strategi.
I flera år har södra Amerikas oligarker jobbat på sin restaurering; arrangerat konferenser, slipat budskap, byggt mediestrategier och stärkt band till megafoner i USA. Det handlar i dag inte om gamla galna generaler utan om en moderatare högerreaktion som knutit till sig delar av den medelklass som tidigare såg sig som mittväljare men som nu skrämts av de senaste årens val där arbetarklasser och indianrörelser konsoliderat majoritet i allt fler parlament.
Det är detta nya lager av mer lobbyartad makt i fint samspel med militär som röjt vägen för de kupplika situationer som nyligen utspelat sig i flera latinamerikanska länder men vars dynamiska kraft än så länge bara blommat fullt ut i Honduras. Om inte militärövertagandet där snart rullas tillbaka – menar Seumas Milne – kommer även reformregeringar i sköra demokratier som Guatemala, Bolivia och Paraguay snart störtas av kuppsinnade eliter med nyväxt råg i ryggen. Det är en dyster – kanske överdriven – profetia, men som Milne konstaterar: så länge kuppmakarna i Honduras lugnt sitter kvar utan antydan till en enda konkret sanktion från mäktiga sponsorn i norr är det svårt att se annat än starten på en mörk historias repris.
Mindre blodig, något snyggare – men i grunden densamma.