Till hälften hunnen i sin första säsong, tycks amerikanska dramaserien ”The newsroom” ha hamnat ohjälpligt snett hos amerikanska kritiker: ”Fenomenalt dålig bra tv”, skrev till exempel Alex Pareene på Salon.com i torsdags.

Omdömet ”dålig bra” är ju det sämsta man kan få – det innebär att serien tillhör grundkategorin ”bra”, det vill säga har ambitioner och starka kvalitetsinslag i till exempel skådespeleri och regi – men är så uselt genomförd att det blir dåligt i alla fall.

Själv gillar jag HBO:s ”The newsroom”, på grund av dess orealistiska kvaliteter. På fiktiva nyhetskanalen ACN bestämmer sig plötsligt en trio mäktiga medarbetare – ankaret Will McAvoy, producenten och före detta krigskorren MacKenzie McHale och chefen Charlie Skinner – att det får vara nog med trams: Nu ska de göra en timma genom-seriösa nyheter varje kväll.

När en frilansare blir tillfångatagen i Kairo, betalar McAvoy lösensumman med sitt privata checkhäfte. Man avstår från att visa bilder som visserligen kan röra upp känslor, men som inte berättar om en händelses djupare, strukturella orsaker. Man har vidlyftiga, högröstade gräl om etiken, och de slutar aldrig med att någon skickas till personalchefen på grund av ”trist attityd”.

Helt orealistiskt. Väldigt härligt. När journalister är huvudpersoner (alltså inte bifigurer, för då uppträder de alltid i grupp, jagandes någon stackars människa som verklighetens redaktioner normalt inte skulle bry sig om), är de hjältar med en tunn fernissa av cynism som döljer hårt bultande idealisthjärtan. De gör allt för att vara yrkeshedern trogen i en kommersiell miljö. En del kritiker, främst i USA, har irriterat sig på serieskaparen Aaron Sorkins föreläsande, nostalgiska ideal. Jag förstår inte varför man ska förebrå honom hans journalisthjältedrömmar. Är det inte underbart att föreställa sig en bättre medievärld i tv-format?

Vem vet, en eller annan journalist som tittar kanske får så mycket inspiration att hen ställer sig upp på nästa SVT-möte och säger ”Ska vi ha en enda minut till om hovet, så ska det fanimig vara hårdgranskning!?” Och hens chefer börjar långsamt klappa händerna i beundrande samtycke, och snart står hela församlingen upp och jublar. I stället för det mer troliga, realistiska scenariot, att denna reporter blir mött med ett ”Vi ska inte vara så himla elitistiska och 70-talsaktiga. Det är ju kul med kungligheter!?”

Journalister är livrädda för att inte fatta snabbt – är det lättsålda varor som gäller, så lär de sig kvickt att köra det redaktionella materialet genom kommersfiltret innan det når ut. ”Vi måste vara mer ’glamourösa’”, kunde det till exempel heta för sådär en tio år sedan i de mest osannolika sammanhang, där man önskar att ”glamour” (vad nu det är – en nyhet med strass-örhängen?) var det sista någon tänkte på.

Jag vet inte vilket ledord det var som följde efter det informella ”glamour”; kanske ”skapa debatt”. Båda företeelserna kan vara goda i sig – men de blir problematiska när de letar sig ner igenom hela det journalistiska systemet och blir en underförstådd kvalitet som varje enskild mediemedarbetare ser som sin uppgift att förhålla sig till.

Det är knappast en slump att ”The newsroom”, som tillber ett närmast evangelisk-lutherskt journalistideal, kommer i en tid när många i och utanför branschen behöver en godare, renare mediegud att tro på.