Kerstin Ekmans romanfigur ”Babba” är en konstnärskapets halvvilda genius och hon gör mig extremt entusiastisk. Tänk att vara som Babba ...
För att få en ”nytt år, nytt liv”-twist på den här krönikan tänkte jag att jag skulle inleda med att skriva något i stil med ”2012 är året då jag släpper fram min inre Babba!” Eller kanske ”Våga vara Babba!”
Men nej. Det töntiga tilltalet hade varit en sak, men än värre är vilken kokett lögn det hade varit. Det är klart att jag inte kommer att bli en Babba, och de flesta andra feminister jag känner kommer inte heller att alls försöka, hur fascinerade de än är med fiktiva kvinnor som ”vågar” vara grova, eller som har stora kroppar, eller som inte kan bete sig som folk.
Babba, då, är den ena huvudpersonen i Kerstin Ekmans strålande roman från i höstas, ”Grand final i skojarbranschen”. Författaren Babba är en kvinna som aldrig lovat bort sig till kvinnligheten. Hon är rultig, ibland oformlig, grov till sättet. Hon klär sig utan en tanke på mode, och utan avsikt att ”framhäva” eller ”dölja”. Hon njuter av fet svensk husmanskost medan den fortfarande är lågstatus. För henne är ”kroppen” inget diskussionsämne, utan en mottagare för till exempel isterband och ett instrument för sexuell njutning. Men hon har inget med säljbar kurvighet och Nigella Lawson-sensualism att göra: Babba är, med över- och medelklassens förståelse av vad en kvinna är, mer troll än människa.
Ekmans Babba är en konstnärskapets halvvilda genius, som inte funkar i tv. Jenny Tunedal beskrev det fint i sin recension av romanen i Aftonbladet (21/10 -11); ”Att hävda Babba är att hävda skrivandet och litteraturen och köttet och dunklet och den nödvändiga bortvända orimliga stoltheten.”
Att hävda Babba är också att hävda något som tillhör mänsklighetens oönskade drag: den bortvända orimliga kvinnan.
Varje gång kvinnor som Babba dyker upp i fiktionen blir en sådan som jag (relativt väluppfostrad, relativt anpasslig, relativt fåfäng) extremt entusiastisk. Tänk att vara som Babba, och inte bara lite och ibland. På riktigt vara innesluten i sitt eget geni och vända världen sin valkiga rygg. Ge upp varje tanke på att tilltala med kroppen. Utom i (och de är en viktig del av Babbas liv) enskilda kärlekar.
Det tråkiga är att upprorstanken oftast stannar där; med en flyktig dagdröm.
Det var länge sedan privat fåfänga var en känslig feministisk fråga. Snarare kom ju kropps- och utseendefixering att bli ämnen för studier och bejakande, snarare än mänskliga drag att fördöma. Befriande, på vissa sätt. Men också frustrerande. Varför är det, för så många kvinnor, fulla av insikter om könens tvångströjor, en så skrämmande tanke att på allvar sluta behaga? Jag menar inte som i att säga det, skriva en debattartikel eller en bok om att vända idealen ryggen. Men att på riktigt, med sin egen kropp, bli just formlös, oskön, hårig, sträv, otuktad, obrydd?
På ett plan vet jag naturligtvis svaret: att klippa banden till den tilltalande kvinnligheten är att sätta hela sitt människovärde på spel. Ändå kan jag inte låta bli att frustreras av det enorma glappet mellan teori och praktik när det gäller framför allt vikt och utseende, hos mig själv och hos många andra feminister. Att det är så bisarrt självklart att det är där det stannar – som en frustration och som en tyst honnör till den hemliga Babba.