Naturen kommer inte att innebära något särskilt i sommar, hoppas jag. Inget annat än det vanliga; allt det vackra, och att jag försöker dölja för min dotter hur vaksam jag är på huggormar. Om vi ser en kommer jag först att skrika i panik, sedan inse att jag kan ha överfört en fobi på mitt barn, torka de tårar som alltid kommer när jag ser ormar i naturen, och säga något tillkämpat ansvarsfullt och positivt om det vidriga djuret.
För de flesta innebär sommarens närkontakt med naturen tillfällen av begränsad hysteri. Som om själva idyllen måste göras trovärdig med oro, eller som om all inblandning av en besvärlig natur är en förolämpning; ormar, getingar, fästingar, brännmaneter, regn. Jag ser Lars von Triers ”Antichrist” som en enda lång tvångstanke uppstånden i naturens skönhet och sedan filmad. Kombinationen stuga och lövskog är så svårartad att jag endast har en vag uppfattning om vad som sker under den sista halvtimmen, eftersom jag bara klarade av att snegla mellan fingrarna.
”Nature is Satan’s church”, säger Charlotte Gainsbourgs rollfigur i filmen, medan ekollon slår ner mot hustaket med ett direkt aggressivt, klonkande ljud. Så långt är inte jag beredd att dra tanken. Men ett väldigt effektivt skräcktema i fiktionen är antydan att naturen har en avsikt, att den inte bara är neutral och självtillräcklig, utan också kommunicerande. von Trier konkretiserar skräcken för budskap från naturen – han ger en hotfull replik till en räv: ”Chaos reigns.” Skitlöjligt, men sådana är de, tvångstankarna.
I våras kom danska Naja Marie Aidts novellsamling ”Babian” på svenska, också den en studie i naturnära chockverkan. Samlingens sista text, ”Myggbett”, är en riktigt jävla äcklig historia. En man har haft ett engångsligg (eventuellt i alla fall, han funderar över exakt vad det är som kan ha utspelats i den främmande sängen) och upptäcker någon dag senare ett myggbett på ena skinkan. Myggbettet utvecklas till en böld, som resulterar i en avancerad sjukhusvistelse med resistenta bakterier och exkrementer som rinner längs benen.
Redan i första scenen, innan myggbettet introducerats, möts han av en oväntad mängd natur i det främmande sovrummet: ”Något levande rotade runt mycket nära honom, oroande, han stelnade till… Men det var först då han kom upp på ena armbågen som han förstod varifrån ljuden kom: minst fyrtio hamstrar for runt i olika burar uppstaplade till ett högt torn, ett av djuren lade framtassarna mot hönsnätet och stirrade honom rätt i ögonen.”
Det löjligaste och mest betagande av råttdjur, den ängsliga lilla hamstern, är alltså ett varsel. Naturen har något på hjärtat, och budskapet är inte särskilt vän-
ligt.
Är det till exempel så, som släkten antyder i Doris Lessings ”Det femte barnet”, att Harriets och Davids flytt till landet och deras barnalstring är ett uttryck för narcissism och måttlöshet, snarare än för något slags naturnära, ursprungligt gott? Och att denna måttlöshet har konsekvenser? I så fall är naturen aggressiv i sin kommunikation, när familjens femte barn är så som Ben är. Ett troll, ungefär, den sorts varelse som står och väger mellan natur och människa.
Lessings saga är så brutal att jag läste den som en bara halvt behärskad elakhet från författaren, riktad mot dem som lägger sitt liv i grönskans och den naturliga familjeplaneringens händer: Så går det, suckers!
Hur hamnade vi här? Det började med att jag fick i uppdrag att skriva en krönika på temat ”Sommarläsning” och jag blev så nervös att jag skulle råka använda uttryck som ”i hängmattan” och ”på stranden” att jag var tvungen att utgå från själva motsatsen, från en värld som inte godkänner några krav på årstidsrelaterad trivsel.
Om jag ska skicka med ett specifikt lästips som en trevlig avslutning på säsongen, så är det Eva Adolfssons ”En liten historia”. Jag är inte helt klar över varför, men denna roman var vårens finaste läsupplevelse. Något med rösten, ängslan, vaksamheten, den realistiska melankolin, gestaltningen av ett intellekt. Dödens närvaro en vacker försommarkväll. Men det är inte för dödens skull jag tar upp den, jag bara vill att den blir läst.