Att fixera sig vid överklassens egenartade ritualer på internatskolan Lundsberg är att glömma den reella makt den utövar i samhället.
Har ni läst Skolinspektionens rapport om Lundsberg? Gör det, den finns på skolinspektionen.se. Förutom värdet av att veta på vilka grunder det nu förs en debatt om internatkulturens avarter är det fantastiskt uppfriskande att se hur fakta dödar sken.
På vackert felfri myndighetsprosa radas anmärkningarna upp: ”Det har skett en normalisering av fenomen som i samhället i övrigt anses vara oacceptabla.” Det är något så tilltalande med dessa lidelsefria påpekanden.
Det vanligaste är att överklassen skildras på motsatt vis, det vill säga alltifrån aggressivt till beundrande. Det är den stora fascinationen som råder, och som innebär en fixering vid detaljerna. Vid bordsskick (det finaste sättet att äta soppa på är att föra skeden från sig på tallriken, wow!) eller hälsningsförfarandet, eller frisyrer. Och lika ofta som detaljerna granskas ur ett förtjust perspektiv, lika ofta används de som exempel på hur den egna känslan av underlägsenhet förstärks i mötet med dessa andra och deras höga, ointagliga värld.
Alltihop är förståeligt. Själv har jag inte längre kvar överklassen som fascinationsobjekt. Överklassen. Jaha. Det är som på Louvren. Egenheterna och etiketten är så färdigtuggade, det finns inte en iakttagelse som inte redan har traderats i det oändliga. Om så lundsbergarnas föräldrar anser att det mest eleganta är att sova med fötterna på huvudkudden och äta crème ninon med innebandyklubba till sked så spelar det ingen roll. Inte i sig.
När diskussioner om överklass förlorar sig i sken hamnar det viktiga i skymundan. Klass blir en attributmaskin i stället för en fråga om orättvisor.
För det som verkligen spelar roll är vilka beteenden som skadar samhället och enskilda människor. Vilka faktorer som ser till att koncentrera makt och pengar hos ett fåtal. På vilka sätt detta fåtal i generation efter generation bevarar sina privilegier.
Dessutom tror jag att fixering vid skedföring och klädkoder fortsätter att reproducera känslor av ovärdighet och vanmakt hos generation efter generation av arbetar- och medelklass. Är inte det onödigt?
I stället tar frustrationen omvägar. När överklassen ”misslyckas” – det vill säga när vi andra plötsligt blir påminda om att de äger marken, näringslivet och kronan – dyker alltid de här föreställningarna om idévärldens överklass upp. I söndagens Aftonblad skrev till exempel Jan Guillou om hur Lundsbergs pedagogik svartnade när en nyrik föräldrageneration tog över på 1990-talet. Visserligen intressant. Men spelar det någon särskild roll om de är ”nyrika”?
Det är samma tanke bakom som när besviken allmoge försöker rädda både överklassen och monarkin genom att påpeka att de lågättade Bernadotterna ju minsann inte blev kungliga förrän 1810. Men konstruerat förakt förändrar ingenting.
För det finns ingen ideal överklass, eftersom det inte finns några ideala orättvisor. Varken fantasins ljuva Mrs Dalloway eller verklighetens hyggliga grevar kan kompensera för att vissa barn aldrig får en chans i livet, medan andra går i skolor som lär dem hur man bäst bevarar och förmerar nedärvda privilegier.
Där har vi smärtpunkten.