Krönikor

Malin Ullgren: Det är bättre att läsa bra svenska översättningar än engelska original

Vi läser allt fler ­engelska romaner på originalspråk. Men frågan är om man verkligen alltid lyckas uppfatta orden och stämningarna ­korrekt.

Man är bra på engels­ka, så man läser romaner på originalspråk. Så brukar jag tänka, och så skulle jag tro att många tänker. Säkert en föredömlig inställning, och enkel att leva upp till nu när böcker snabbt kan beställas hem.

Ändå är jag osäker på om originalspråksläsningen alltid är den överlägsna läsningen. För även om man förstår vad orden och meningarna betyder – innebär det att man också lyckas översätta stämningen, känslan, korrekt? Är inte risken ganska stor att ett avstånd uppstår; att det blir ett hörande av intressanta språkljud, snarare än ett lyssnande som följer orden hela vägen?

Förlåt en rad ledande frågor, men utifrån min egen erfarenhet tenderar jag att läsa engelska romaner med en njutning som inte alltid följer texten: engelskan är ju så fin.

Ett av mina töntigare ögonblick som litteraturstudent var när jag lyckades hävda att det inte fanns något våldsamt i D H Lawrences roman "Söner och älskare", eftersom boken var på engelska.

Under ett seminarium med en Lawrencekännare på ett brittiskt universitet pladdrade jag på om att det fanns en sån tyngdlöshet i romanen. "Men han dödar ju sin mamma. Är inte det ganska tungt och våldsamt?" försökte professorn, för att leda in mig på rätt analysspår. "Mm, jo, men det är ju på engelska. Allt blir så fint på engelska", blev mitt Pollyanna-svar.

Vi släppte diskussionen om huruvida det fanns underströmmar av våld i "Söner och älskare" efter det.

D H Lawrences roman fyller för övrigt hundra år i år och kanske borde jag fira jubileet med en omläsning, för att kontrollera om jag fortfarande uppfattar modermord (om än i dödshjälpssyfte) som "fint" bara för att det är skildrat på engelska.

Även om min invändning den gången var i vimsigaste laget, finns det naturligtvis en tröskel mellan det språk man bara behärskar och det språk man är en del av, språket man tänker och drömmer på.

Ibland tycker jag om det extra lilla avståndet. Glappet mellan mig och det främmande språket blir en dimension i läsningen. Inte författarens avsikt; men ett skimmer av overklighet som lägger något till läsningen.

När avståndet redan är stort, när till exempel romanen utspelar sig i grundligt flydda tider, får man akta sig för att lägga ytterligare lager av främlingskap mellan sig själv och berättelsen.

I lördagens DN Kultur berättade min kritikerkollega Jesper Högström om sitt arbete med att översätta Hilary Mantels roman "Wolf Hall" (Weyler förlag), som handlar om Henrik VIII:s regenttid och särskilt om hans minister Thomas Cromwell. Såvitt jag kan se har Högström gjort ett ypperligt arbete med texten, komplicerad av de termer och uttryck som lever likt gestalterna i 1500-talets London.

Som Högström konstaterar är Mantels språk ingen 1500-talsparafras. Mantel skriver för att synliggöra människor på en viss plats, i en viss tid; inte i syfte att åstadkomma en bok som kan lanseras som "100 % gammeldags!!!"

Hilary Mantel skrev själv om "Wolf Hall" i The Guardian förra året att "det jag ville skapa är en berättelse som reflekterar utan att repetera, en känsla av hur historien lyssnar till och talar med sig själv".

Det har hon lyckats med. "Wolf Hall" är en oerhört bra roman, dov, skumt belyst, men icke desto mindre full av människoliv.

Så också i översättning. Hade jag till exempel på engelska läst om Tudortidens straff för högförräderi, med dess obeskrivligt vidriga urtagning av inälvor på levande människor, hade jag kanske hört orden i huvudet som om de deklamerades skönt i en Shakespeare-föreställning.