Ibland läser man böcker fel. Observera att jag inte fegar ur här och sätter fjäskiga citationstecken kring fel. För man kan verkligen hamna snett i en text. Man föser in egna drömmar och erfarenheter av hundra procent ovidkommande art, fokuserar konstigt, bevarar detaljer i minnet på bekostnad av en mycket viktigare helhet. Det finns definitivt stunder då man har anledning att skärpa till sig och inte känna sig trygg med att det alltid går att påstå att ”för mig handlar den här boken om …”.
I den nyligen utkomna ”Allt vi här drömma om” beskriver Erik Wijk visserligen en gyllene Göteborgsepok. Men mest av allt handlar boken om besvärliga människoöden i generationer, ett aggressivt särlingskap och två barn som aldrig slutade hoppas på att få lite av pappa tillbaka.
Ändå kastar mina associationer loss och seglar i väg in i en fluffig bredvidberättelse, helst ombord på någon av lyxkryssarna som Wijks släkt ägde. En Marie Antoinette-version, som viftar undan det faktum att just pengarna och hela härligheten är tvärskyldiga medspelare i tragedin.
I den versionen är det så lättsamt att läsa ”Allt vi här drömma om”, eftersom den handlar om det underbara livet som rik i Göteborg under 50- och 60-talen. Amerikalinjen, den lilla tajta societeten kring rederinäringen, som levde livet i en stad på gränsen mellan provins och värld.
Snygga män i Savile Row-kostymer som plockade manschettknapparna ur skjortan och kavlade upp ärmarna för att med egna händer följa M/S ”Kungsholms” ljuva linjer. Socialdemokratiska lokalpolitiker och oxstarka stuvare som hade ett gott samförstånd med hemmaplanskapitalister, för den överordnade sakens skull, för hamnen och staden som de alla älskade. Och så ”nattklubbsdansösen”, hon som gifte sig med rederiets arvtagare. Bara ett sådant upplyftande spår; att det gavs alla slags kvinnor sexualdemokratiska möjligheter att bli del av en liten hustruelit med flerradiga pärlhalsband och något i päls slängt över axlarna. Man skulle ha varit med.
Det där kanske kan kallas för en hedonistisk läsart. Plötsligt tar man ett felkliv, släpper författarens hand och gör sig en egen, behovsanpassade text. Inte sällan följd av skamkänslor.
I sin självbiografiska roman ”Ungdomsår” (2002) blottar J M Coetzee en skämmig och troligen självupplevd läsarhemlighet: att han i 20-årsåldern gärna ville ha sex med Emma Bovary.
”Han skulle vilja gå till sängs med Emma och höra det berömda skärpet väsa som en orm när hon klär av sig. Men skulle Pound gilla det? Han är inte säker på att längtan efter att möta Emma är en tillräckligt god anledning att beundra Flaubert.”
Den där fantasin tär på ynglingen som sitter i Sydafrika och läser och läser, isolerad i drömmarna om den europeiska parnassen. Det måste vara något fel på hans intelligens om han i första hand blir kåt av Flaubert. Coetzee beskriver den unge mannens kval med en ömsint ironisk efterhandsblick; tänk att han en gång i tiden var en så högspänd drömmare att han tappade självkänslan som intellektuell på grund av ett associativt snedsteg.
Ändå finns det anledning att ge självplågaren i den unge Coetzee rätt. Det är väl rätt synd om hela ”Madame Bovary” försvinner i en dimma av postpubertala begär?
Den brittiske litteraturteoretikern I A Richards, ibland förknippad med de allra första ansatserna till reader-response-teori, listade 1929 i sin ”Practical Criticism” tio ”huvudproblem” vid läsning av poesi, som han upptäckte genom att analysera sina studenters förståelse av dikter. Ett av de svårare problemen kallade han ”mnemonic irrelevances”, alltså minnestekniska oviktigheter. Med det menade han den mäktiga och inte sällan förfelande effekt som läsarens privatpsykologiska hågkomster och associationer kan ha vid mötet med en text. I Coetzees fall suget efter att få till det med en intressant tjej, i mitt fall en lättväckt längtan efter lyx, Göteborg och seriös sjöfart.
Mnemonic irrelevances. En 80 år gammal diagnos som fortfarande är giltig och som drabbar envar. Och som Richards skriver (min övers.): ”Den enda rimliga inställningen är att betrakta en lyckad tolkning, en korrekt förståelse, som en triumf mot alla odds.”