Krönikor

Malin Ullgren: Efter en stund i för fint sällskap känner jag mig som en festförstörare

Folk som aningslöst och till synes tillrättalagt beskriver en lyxvardag ligger risigt till för satir. För pengar får man ju inte nämna. Detta nyspråk är både intressant och farligt.

Att läsa texter som berättar något riktigt väsentligt om en människas liv, utan att denna väsentlighet alls skrivs ut – det är en speciell känsla. För ett ögonblick blir allting suddigt, och vad som är upp och vad som är ner blir plötsligt oklart.

Jag tänker inte i första hand på skönlitterär text, som ju gärna arbetar med det outsagda, jag tänker på bruksprosa. Allra mest tänker jag, just i denna stund, på en intervju i SvD:s helgmagasin Perfect guide.

I helgen intervjuades Mikaela Bley, som i vår debuterar med en kriminalroman. Hon berättar om sin helg, eller en typisk helg i hennes liv, och det tog nog inte många minuter innan de första satiriska tweetsen och parafraserna på hennes exklusiva helgmys spreds.

Satiren beror på att Bley aningslöst och till synes tillrättalagt beskriver ett liv av så exklusiv art att det fanns skäl att fundera på om det var en bra men snäppet för överdriven parodi. All mat inhandlades på dyra butiker, barnen geggade inte runt med en mar­ghe­rita på en vanlig pizzeria utan åt ”tryffelpizza” på en fin krog, hela familjen spelar tennis på söndagen och så vidare i en 48 timmar lång sociologisk exposé – där det specifikt sociologiska just aldrig benämns.

Jag behöver inte lägga mer ironi till detta, och jag hoppas att Mikae­la Bley inte drabbats allt för hårt av efterreaktionerna.

Men jag kan inte låta bli att fascineras på djupet av sådant språk som inte vill skriva ut det som faktiskt berättas: att varje steg som tas under en sådan här helg på Östermalm med omnejd år 2015 helt och hållet handlar om tillgång på pengar.

I perioder läser jag mängder med inredningsmagasin. Det är roligt att titta på bilder av fina saker, fundera över vad man kan göra själv hemma, drabbas av förälskelser i vissa ting.

Efter en tid med dessa magasin känner jag mig som den aggressiva festförstöraren och sanningssägaren i en Ibsenpjäs. Jag vill artikulera det som inte sägs – att alla dessa ”estetiska” beslut som diskuteras i reportagen handlar om pengar.

När människorna i reportagen berättar om sina hem är kodordet att de har valt. De har valt gedigna material till sina köksluckor. Valt att bo i en herrgård, eftersom de behöver mycket utrymme och älskar hus med en historia. Eller, de har valt att blanda designklassiker med kul grejer från HM Home – man ska inte vara så ängslig när man inreder! Ibland är koden för mycket pengar stort konstintresse.

Pengar, detta laddade ord som tycks stå i ständig konflikt med ord som sinnlighet och fantasi, göms i stället bakom ett lent och blankt skynke av skönhet, smak och lust.

Jag förstår att man inte kan skriva i en inredningstidning att ”Eftersom familjen X är väldigt tät, och eftersom fru X ’jobb’ mest är en förströelse och en terapeutisk grej för henne, har de kunnat lägga oerhört mycket pengar och tid på att göra fint hemma.” Det blir ju ingen trevlig läsning och väldigt få skulle vilja ställa upp i ekonomiskt uppriktiga livsstilsreportage.

Ändå är det något med detta nyspråk som, just på nyspråks vis, är både intressant och farligt. Språket bygger en verklighet som vägrar en koppling till materiella villkor. Det används för att undvika. Språket blir lager på lager av overklighet. Till sist blir lagren så många och täta att det de döljer får svårt att hävda sig som just verklighet.

Ett sanningsenligt påpekande om pengar och hur ojämnt de är fördelade förvandlas till en ”trist attityd”.